356

Den här söndagskvällen har nog varit den sjukaste under mina 50 veckor i USA. Ni vet Julian Edelman, Patriotsspelaren jag pratat om? Idag bestämde jag, Moa och Evelina oss för att googla fram hans adress och åka dit för att spana. Han bor ca 45 min bort, i Foxboro vid Gillette Stadium, så vi åkte dit. Såhär i efterhand undrar jag ju om det faktiskt är frisk att resonera som vi gjorde. Att åka dit och inkräkta på någons privatliv sådär. Han bodde helt öppet på en vanlig gata, i ett jättefint stort grått hus. Helt utan grind eller synliga övervakningsgrejer, vilket chockade mig lite. Tom Brady och Gisele Bundchen bor ju t.ex. bakom bommar, grindar och vaktbås. Då slog det mig lite att han faktiskt är en vanlig människa, precis som vi.  Iallafall så fick jag och Moa för oss att vi skulle KNACKA PÅ DÖRREN. Asså jag är fortfarande i chock när jag skriver detta. Vi såg genom fönstret att tvn var på, så vi ringde på klockan och hörde ett "WHO IS IT???" innifrån. Vi sneglade skräckslaget på varandra hahah och vågade inte svara. Rätt som det var så sticker Julian Edelman ut huvudet i dörren. Fina Julian Edelman står 1 meter ifrån mig och ser ut att undra vad fan vi håller på med, varför det står två skräckslagna blondiner på hans trappa. Han hade mörkare skägg i verkligheten, hade en svart keps på sig och vi tappade pratiskt taget hakan. Vi sa inte ett ljud, utan stod bara där och gapade. Till slut bröt han tystnaden och sa "Hello?" och vi sa hej och drog värsta historien om att vi kom från Sverige, föjt honom sedan förra säsongen och att det stod på vår bucket list att se honom innan vi åkte hem. Vi bad flera gånger om ursäkt för att vi dök upp såhär och störde honom på söndagskvällen och vet ni vad? HAN LOG ÅT OSS!!!! Han tyckte att vi var roliga! Han kunde ha skällt ut oss för att vi störde, smällt dörren i ansiktet på oss eller helt vägrat öppna för främlingar. Men han log mot oss och sa "You're all good". Kommer leva på detta i resten av mitt liv, eller så länge den här crushen håller i sig. Sen sa han att han tyvärr behövde återgå till sina gäster i huset och vi sa tack och hejdå. Och så sa jag att jag hoppades att hans fot blev bättre snart. Hahah asså jag förstår att det måste framstå som att vi är helt dumma i huvudet som faktiskt gör något sånt här (och ännu värre nu när jag skriver och berättar om det) Detta är nog det pinsammaste jag har gjort i hela mitt liv, men jag har 1 vecka kvar i Boston och sen kommer jag aldrig vara såhär nära honom igen. Friskt resonemang? Nä. Men jag har sett Julian Edelman. Jag har stått ca 1 m ifrån honom och jag har fått honom att le. Slå den söndagskvällen om ni kan!