Att komma hem

Det är så svårt att förstå att denna fantastiska resa faktiskt är över. Kan ni förstå att det har gått mer än 1 år sedan jag började mitt livs största äventyr - och att jag nu har hunnit vara hemma i 11 dagar? Min sista dag hos värdfamiljen, torsdagen den 4 februari, hade barnen half day. När barnen kom hem med skolbussen vid kockan 12 åkte vi in till Boston allihopa; barnen, jag och nya au pairen Claire. Vi hoppade av tunnelbanan vid sjukhuset och Charles River och jag fick min sista glimt av Cambridge i solen. Vi tog barnen genom Beacon Hill, släpandes på alla mina väskor, ner till en stor lekplats för lek innan det var dags att åka till South Station där flygbussarna går. Där började gråtkalaset.  Att lämna min familj på Kastrup för över ett år sedan var det jobbigaste jag dittills gjort. Men jag visste hela tiden att vi snart skulle ses igen. Att lämna min amerikanska familj var en annan dimension av jobbigt. Att säga hejdå till mitt amerikanska liv, mina värdbarn, vänner, Boston och USA var fruktansvärt. Vem vet när vi ses igen? Kommer de minnas mig lika starkt som jag kommer minnas dem? Jag grät mig igenom hela den första flygresan till Island, där jag hade en mellanlandning på 2 timmar, sen sov jag nästan hela vägen till Kastrup. I ankomsthallen välkomnades jag av min familj och bästa Matilda, svenska flaggor och kramar. Väl hemma överraskades jag av släkt, vänner och en stor överraskningsfest! Hela helgen var som en dröm och jag vet inte riktigt om jag hunnit vakna än.  Det tog mig fram till igår att packa upp mina väskor. Kanske för att jag inte har velat att det ska vara över på riktigt. eller för att allt helt enkelt gått i 180 sedan minuten jag kom hem. Att komma hem till Sverige är en ny slags kulturkrock i sig. Allting är annorlunda, allting är mindre, människorna kyligare och attityder annorlunda. Och så är alla blondare.. haha! Att gå från att ha varit annorlunda och spännande i USA är jag nu tillbaka till att vara precis som alla andra igen. Kanske är det detta som får mig att längta tillbaka.. Att vara au pair är det bästa beslut jag någonsin tagit. Jag har sett så många nya platser, lärt mig så mycket, fått lära mig stå på egna ben och fått ta del av den amerikanska kulturen. Jag älskar USA, inte bara som ett resmål utan som ett hem. Jag kommer alltid att ha en liten bit av USA i mig eftersom att jag kommit att älska kulturen, öppenheten, stoltheten och personligheten. Folk (och i synnerhet vi nordbor) må klanka ner på amerikanare som dumma eller självgoda, men jag beundrar dem för mycket! Saker som jag kommer bära med mig när jag nu kommit hem. Det är skönt att vara hemma, jag ska inte låta er tro något annat. Ens hem är ju alltid ens hem, hur "hemma" man än kände sig hos sin värdfamilj slår inget känslan av att verkligen vara hemma. Nu väntar nya utmaningar.. och utbildningar. Vi får helt enkelt se vad det blir av mig! (Fler bilder från min resemånad kommer också upp snart) Roligast är väl kanskhur jag inför avresan tänkte att au pair-året skulle vara som att trycka på livets pausknapp för 1 år, när det skulle visa sig bli det år då jag aldrig känt mig mer levande. Sista onsdagen i Boston.. Älskade stad. Jag och barnen på South Station när vi sa hejdå   Matilda överraskade mig på Kastrup <3