10 röda rosor och ett självklart ja

Det pirrar i magen när jag skriver det här, så fruktansvärt jävla kär och lycklig Den 21 juni 2018, det är vår årsdag och vi har flera månader tidigare bestämt att vi ska skriva ett varsitt brev till varandra som vi ska läsa upp denna dag. Vi är upp i Söråker hos Agneta för att fira midsommar, och under förmiddagen har vi varit iväg för att fixa lite ärenden. Jag tillsammans med pappa och du på egen hand. När vi kommer tillbaka frågar du om vi ska läsa breven nu och om vi ska göra det i stugan eller gå ner till vattnet. Vi sätter oss i vår lilla stuga och jag får börja läsa, mot slutet av mitt brev börjar jag gråta, här kommer ett utdrag ur den sista delen." Vi har satt vårt förhållande på prov några gånger med att spendera så mycket tid i från varandra, test på svartsjuka och att bo på 30 kvadrat tillsammans men vi har tillsammans alltid klarat alla prov galant och gått därifrån starkare och med ännu mera kärlek. Vi, eller kanske framförallt du har även klarat provet med en sjukskriven sambo och tillhörande personlighetsförändring. Du har under den här tiden gjort alla rätt, du har funnits där som mentalt stöd för mig, du har lyssnat när jag har behövt det, kramats när jag behövt det, fått mig att prata när det är det jag behöver och du har fått mig att vila. Du har alltid sett till mitt bästa och satt mig i första hand oavsett  vad. Du har varit helt fantastisk under den här tiden och jag är så imponerade över hur du har orkat vara så glad, fin och omtänksam. Hur du har orkat när jag inte gjort det och hur du har stått ut med mitt hopplösa humör. Du betyder verkligen allt för mig och det har varit så skönt att ha dig vid min sida genom hela den här karusellen. Jag har aldrig tidigare varit säker på att jag vill förlova mig och gifta mig, men med dig tjatar jag om den där ringen. Jag bara vet att det är med dig jag kommer spendera hela mitt liv och jag ser framemot det. Jag ser framemot den dagen du går ner på knä, den dagen jag får stå i vit bröllopsklänning och säga ja, den dagen jag är gravid, den dagen vi blir, tre, fyra och fem i familjen. Jag ser framemot den dagen vi bygger vårt hus och den dagen vi blir gamla tillsammans, för jag vet att det kommer vara vi. Det är därför jag vill skrika ut min kärlek för dig, visa upp dig för världen och visa att vi tillhör varandra, för alltid. Jag är så stolt över att du är min och över vår kärlek. Jag trodde det var omöjligt att vara så kär i någon och älska någon så mycket som jag älskar dig, tack för att du har visat mig hur det ska vara."Och på något sätt tycker jag det är sånt att jag fick det här sagt innan jag fick den där ringen på mitt finger, att jag fick förklara mina känslor och tankar och vi helt och hållet är på samma plan. För när jag läst klart mitt brev och gråtit färdigt är det din tur. Du börjar läsa och jag ler av alla fina minnen, när du läst klart har jag återigen tårar i ögonen - av lycka och ett leende på läpparna. Jag sträcker ut mina armar för att få en kram av dig, men istället går du ner på knä och tar fram en ask ur fickan. Jag bara gapar, börjar gråta och skriker "Nej, sluta!". Du tar fram ringen och frågar om jag vill gifta mig med dig. Jag får knapp fram några ord, jag bara gapar av förvåning och lycka, jag skakar och gråter hysteriskt. Jag nickar och får tillslut fram ett "Ja! Självklart!" Du trär på ringen på mitt finger och vi kramas och kysser varandra. Det glittrar i dina ögon, jag kan se hur lycklig du är. Jag är helt tagen av stunden. Du ger mig sedan en bukett  med tio röda rosor och det är de största, stoltaste och vackraste rosorna jag någonsin har sett. Tack för att du valde mig att sätta ringen på Richard, jag älskar dig mest av allt och är den lyckligaste i världen som får spendera mitt liv med dig. <3