Att inte orka, nej att inte kunna göra det man vill

Helvete vad less jag är på den här skiten nu, varje gång jag inser att jag inte orkar nej faktiskt, inte kan göra något som jag tycker är roligt. Något som jag har sett fram emot, något som gör mig glad och något som jag älskar i vanliga fall är det som en jävla käftsmäll. Det handlar inte om att jag bara inte orkar träffa någon, inte orkar gå på den där middagen eller orkar åka och fixa den där saken. Det är fysiskt och psykiskt omöjligt. Idag har jag haft en skitdag rent ut sagt, jag har varit stressad över den här dagen hela veckan och allt jag försökt mig på känns som det blivit pannkaka av det. Jag var till läkaren idag igen något jag varit stressad över eftersom jag egentligen inte visste vad som skulle hända efter dagens besök. Jag var i stort sätt säker på att min sjukskrivning skulle bli förlängd men jag hade det ju faktiskt inte svart på vitt. Besöket där gick i alla fall bra, jag låg fortfarande högt på skattningsskalan för utmattning och blev sjukskriven ännu en månad med att besök inbokat innan sista dagen. Men sedan när jag kom hem och skulle fixa mig gick allt åt helvete. Tobias tog examen idag och vi skulle självklart åka dit för att titta på cermonin. Jag hade tidigare tänkt ut två olika outfits att välja på, sminkade mig som vanligt och visste vad jag skulle ha för frisyr, men ingenting blev bra. Jag blev inte nöjd med sminket och håret såg skitigt ut. Ingenting av det jag hade hängt fram funkade, den ena klänningen kändes bara fel och den andra var skitig. Provade resten av min garderob men hittade ingenting som var bra. Jag kände mig ful och obekväm i allt och blev mer och mer stressad för varje klänning jag provade. Tillslut gick det inte längre, jag la mig på sängen och bara grät. Efter många om och men tog jag och Richard bilen till stockholm istället och vi hann i tid. Jag hittade något som kändes bekvämt men kände mig inte speciellt snygg. Jag fick sån jäkla huvudvärk när vi satt i bilen och var så fruktansvärt trött. Men jag är ändå glad att vi åkte dit, cermonin var fin och lättsam och jag fick visa mitt stöd för min bror. <3 Nu på kvällen skulle vi sedan ut och käka, jag hade försökt vila någon timme för att orka följa med. Jag såg verkligen framemot den här middagen, jag älskar att gå ut och äta, hade kollat på menyn igår och bestämt vad jag skulle äta så jag ville ju dit mer än något annat. Pappa hämtar oss och när jag sätter mig i bilen mår jag illa av trötthet och känner ångesten börjar krypa. Jag inser att det här kanske inte var någon bra idé och börjar fundera över hur mycket jag egentligen kan och ska puscha mig själv. Men när vi har parkerat och jag kliver ur känner jag mig ostadig och börjar gråta mer och mer ju närmare restaurangen vi kommer och jag inser att det här går ju inte. Jag måste lyssna på min kropp. Jag måste inse att jag faktiskt är sjuk. Men jag blir så jävla förbannad, besviken och ledsen när jag inte kan göra saker som jag vill och som jag har sett framemot det är det värsta med hela den här skiten...