Dagarna bara går

Hej på er! Hoppas ni alla mår bra, jag själv är extremt trött idag och har en dålig dag i min mening. Förmodligen för att jag var iväg en del igår och pressade mig själv mer än nödvändigt trots tröttheten, då får men sota dagen efter. Jag börjar få lite panik över hör dagarna, veckorna och månaderna bara springer iväg. Jag har varit sjukskriven 6 veckor nu och jag vet inte vad jag har gjort på dagarna? Jag som i vanliga fall blir rastlös när jag är hemma för en förkylning och har legat i soffan en dag, nu har jag varit hemma i 6 veckor och det känns som dagarna aldrig har gått fortare... Men kanske är just det ett tecken på hur dåligt jag faktiskt mår? Idag till exempel har jag flyttat mig mellan soffan och sängen. Jag vaknade vid 8.30 var vaken i två timmar somnade sedan om och sov till klockan var 12, då gick jag upp och gjorde lite frukost, satt mig i soffan och tittade på två avsnitt av uppdrag granskning. Runt tre tiden åt vi lunch och runt 15.30 la mig i sängen igen, kollade lite youtube och började lyssna på en ny bok vilket resulterade i att jag somnade runt 16 och sov drygt en timme. Hur kan man vara så trött? Och det är inte så att jag känner mig piggare för att jag sovit så mycket heller, jag är fortfarande brutalt trött och varenda muskel, varenda del i min kropp är så brutalt trött. Det är en hemsk känsla.Jag tänker också väldigt mycket på farmor och jag har konstant dåligt samvete över att vi inte är uppe hos henne på sjukhuset oftare. Idag slog tanken mig också att det känns så jävla hemskt och jobbigt att hon 97 år gammal som nyss haft en hjärtinfarkt är starkare än vad jag är. Jag vet innerst inne att det inte är fallet och att jag absolut inte ska tänka så men tanken slog mig idag och det är så jävla jobbigt att känna sig så svag och ynklig. Jag skulle egentligen ha träffat tjejerna idag för vårt traditionella nationaldagsfirande men så blev det ju inte. Det är så svårt att inte kunna planera saker och känslan av att göra människor i sin omgivning besvikna. Jag har en känsla av att ingen förstår, ingen förstår hur dåligt jag faktiskt kan må vissa dagar, ingen förstår hur brutal min trötthet är och ingen förstår vad "jag orkar inte" innebär för mig. Och visst är det så ibland, man kan aldrig sätta sig in i en annan persons känslor helt och hållet, men under hela den här tiden har jag faktiskt mötts av betydligt mer förståelse och omtanke än vad jag hade väntat mig. De flesta jag har pratat med blir lite irriterade först och förstår inte hur det kan vara så vanligt, de tycker det är tråkigt att det har drabbat mig. De trycker på att jag verkligen ska ta hand om mig själv, hur viktigt det är och att jag verkligen ska tiden för att vila. Jag trodde att jag skulle få höra mer ifrågasättanden om "hur kunde du hamna där" "så mycket jobbar väl inte du" "Va, är du sjukskriven? Så länge?" men jag har inte fått höra en enda sådan kommentar och det är så skönt. Det är skönt att veta att alla i min omgivning står på min sida på något sätt, att  allas prio är att jag ska ta hand om mig själv och må bra och inte att jag måste jobba och komma tillbaka så fort som möjligt.