Farmor

I lördags var det en turbulent dag, jag och Richard åkte till sunnersta och solade och badade och var sociala hela dagen. På kvällen skulle vi ut och äta middag kl 21 och jag ville vara kvar till efter 23 för att se en nära bekant uppträda på scenen. Jag var dock skittrött och mådde inte så bra så jag kände verkligen hur jag pressade mig. Tidigare under kvällen hade jag också fått veta att farmor åkt in till akuten igen och att det den här gången var p.g.a. en hjärtinfarkt och vatten i lungarna och att läget var kritiskt men stabilt. Pappa tyckte inte vi behövde komma upp då för hon mådde så dåligt och sov bara, så vi gick på middagen i alla fall. Strax efter 23 började jag få sån ångest och tårarna började stiga i ögonen, jag bet ihop en stund men tillslut tog jag bara Richard i handen och vi gick hem. Så fort jag la mig i sängen fick jag världens ångestattack, jag grät hysteriskt, sådär som när man är liten och nästan skriker mellan snyftningarna för att man inte får någon luft annars. Jag hade så ont i magen och det kändes som jag skulle kräkas samtidigt som det kändes som jag inte fick någon luft och Richard inte alls fick hålla om mig och jag inte visste hur jag skulle sitta eller ligga för att inget sätt var bättre än något annat. Jag ville bara skrika och sparka och hade sån brutal ångest som slet inom mig, jag har aldrig tidigare haft en så stark upplevelse av ångest och panik. Det är det värsta jag upplevt. Efter en halvtimme- 45 minuter lugnade jag ner mig och somnade utav ren utmattning. På måndagen var jag sen upp och hälsade på farmor, jag hade med mig både Richard och pappa för annars skulle jag inte klara av det. Eftersom jag själv inte mår bra och är så oerhört känslig just nu kan inte jag vara stark för någon annan, jag kan inte vara stark för min farmor och därför behövde jag allt stöd jag kunde få för att ta de där stegen in på sjukhuset. Först blev jag chockad - den där lilla ynkliga tanten är inte min farmor. Min farmor har stolt hållning, ser ut att vara 10 år yngre än vad hon är, hon är stark, ståtlig och envis. Hon har pondus. Den där tanten i stolen bredvid sjukhussängen med en syremask på sig är inte min farmor, det är omöjligt. Men det var hon och hon sov fruktansvärt hårt, pappa skakade henne i flera minuter innan hon vaknade och när hon väl vaknade var hon så svag, så svag att hon inte ens orkade dricka vatten ur ett sugrör. Hon blev piggare efter ett tag, hon pratade på, berättade saker, frågade saker och var glad. Hon skrattade när pappa retades med henne och hon drog egna historier och skämt. Hon pratade om att det var tur att hon inte hade körkort så hon inte kunde köra bilen med en massa morfin i kroppen och hon trodde undersköterskan sa att hon skulle ha mössa på sig när han i själva verket frågade efter en dosa. Hon var så glad och tacksam när jag hjälpte henne dricka ur sugröret och när jag tog bort håret under banden till syremasken. Min fina farmor <3 Jag är så glad att jag tog mig till sjukhuset, jag är så glad att det blev en positiv upplevelse av det, jag är så glad att farmor var så glad, rolig och tacksam, jag är så glad att vi skapade nya fina minnen där på sjukhusrummet, jag är så glad att jag har spenderat mycket tid med henne de senaste åren. Jag är glad för alla gånger jag har varit där och ätit middag, alla gånger jag varit där och fikat, alla gånger vi mer eller mindre tvingat med henne till sunnersta för att äta och umgås. Jag är så glad för att jag ahr firat alla hennes födelsedagar och hon mina. Jag är så glad över att vi har varit delaktiga i varandras liv. Trots allt detta, har jag nu dåligt samvete över att jag inte besökt henne på sjukhuset någon mer gång, att jag har prioriterat mitt eget liv och mina bestyr framför att hälsa på henne, att jag själv mår så dåligt att jag inte orkar åka upp och hälsa på henne. Jag har så svårt att acceptera att jag mår så dåligt, att jag är så sjuk att det begränsar mig. Min extrema ångestattack i fredagskväll hade inte utspelat sig om jag inte var utmattat och min ångest över att utsätta mig själv för jobbiga saker, för ovissheter  hade inte utspelat sig om jag inte var utmattat. Det känns ständigt som jag gör personer i min omgivning besvikna för att min sjukdom begränsar mig och för mig är det så jävla jobbigt att inte orka vara stark för någon annan, att inte kunna hjälpa. Fy fan vad jag älskar min familj och fina farmor, hon är 97 år men jag hoppas att hon får bli äldre än så. Hon är så jävla cool så hon om någon förtjänar att leva längre.