Gravidhormoner och tankar

Är det något jag har märkt under den senare delen av den här graviditeten är det dels att alla dessa hormoner har blivit väldigt påtagliga igen och humörsvägningarna börjar märkas en del, men med dessa hormoner kommer också så sjukt mycket tankar och funderingar. Saker jag aldrig har spenderat särskillt mycket tanke och reflektion kring tidigare. Det gäller framförallt familj, relationer och boende, ja familjelivet helt enkelt. Redan innan det här barnet har kommit till världen har jag märkt att det väcker mycket tanakr och känslor från folk runt omkring och det är väldigt tydligt vilka som bryr sig och är intresserade på riktigt. Det har blivit väldigt tydligt för mig vilka relationer jag kommer att prioritera och lägga min tid på och vilka människor som har gjort mig besviken. Jag vill ha betydelsefulla relationer i mitt liv och jag vill vara omringad av människor som ger energi, som visar intresse och som älskar mig men som även kommer att älska mitt barn. Vissa vänner har jag kommit närmare under den här graviditeten och det gör mig så glad och rörd när de visar ett så stort intresse och glädje över det kommande barnet, när det är de som frågar en massa saker och uttrycker att de längtar. Det är så otroligt fint. Tankarna kring familjen har också blivit tydliga, jag har alltid vetat att jag vill ha min familj nära när jag får barn. Jag vill att de ska vara närvarande i mitt barns liv, att de ska utveckla en fin relation, skämma bort och kunna vara barnvakter. Jag är själv uppväxt med att mormor har varit hos oss och hämtat mig flera gånger i veckan och det var det bästa jag visste, jag har en oerhört nära och fin relation med min mormor och dte är något jag vill att mina egna barn också ska få. Jag tror att det är därför jag ju närmare bf kommer desto jobbigare tycker det är att pappa bor i en annan stad. Jag har alltid varit så glad för hans skull och älskar familjen som finns där uppe, men det tar på mig att vi inte bor i samma stad, mer än jag någonsin kunde tro. Jag har tidigare alltid varit optimistiskt inställd till det, resonerat att det bara är tre timmar bort och att jag vet att pappa kommer att vara flexibel och se till att få spendera tid med sitt barnbarn. Men den senaste tiden har jag saknat pappa mer och mer och börjat tycka att avståndet är jobbigare än jag tidigare har tyckt. Detta trots att mamma fortfarande finns i uppsala och Richards familj också finns i närheten.