Min förlossningsberättelse

Jag vill börja min förlossningsberättelse på onsdagen den 3 juli. Jag var extremt trött när jag vaknade den här dagen, men hade tid hos barnmorskan så jag cyklade dit, hon gjorde den vanliga undersökningen och konstaterade att bebisen var fixerad och låg långt ner. När jag väl kom hem började jag få en molande värk i ryggen och som mensvärk som höll i sig resten av dagen, det var ingen stark smärta utan lite mer difus. Efter 21-tiden började jag få tydligare värkar och smärtan ökade vilket resulterade i att jag sov ganska dåligt under natten och vaknade till en hel del.  Den 4 juli åt jag frukost som vanligt och tog en varm dusch, nu hade jag värkar med ca 10 minuters mellanrum. Jag tog alvedon, värmde värmekudden och låg på soffan hela dagen, jag andades igenom värkarna som nu gjorde ont, men jag hade inga problem med att hantera de. Dock tyckte jag inte alvedonen hjälpte någonting. Jag fortsatte ha värkar med 5-10 minuters mellanrum hela dagen, de tog ett litet uppehåll under lunchen men kom sedan tillbaka på eftermiddagen.  Runt 18-tiden började de göra mer ont, nu kunde jag inte fokusera på något annat när en värk kom utan var tvungen att blunda och andas. Runt 20-tiden började även springa på toa. Runt 22-tiden ringde vi förlossningen för jag kände att fortsätter det åshär under natten kommer jag inte få sova en blund, men jag fick till svar att jag skulle ta alvedon och värmekudde och avvakta, hade ju gjort detta hela dagen och tyckte inte det hjälpte men tänkte att jag får väl stå ut ett tag till. Vi gick och la oss runt 23, vid 02.30 gav jag upp, värkarna gjorde ont och jag kunde inte ligga bekvämt alls i sängen. Jag gick upp och la mig i soffan istället, värmde värmekudden och lyssnade på en bok. Jag minns att jag slummrade till mellan några värkar men vaknade ju då av smärtan istället vilket inte var så trevligt. Värkarna kom fortfarande med ca 5 minuters mellanrum och jag sov i stort sätt ingenting. När klockan började bli strax efter 5 gjorde värkarna mer ont och jag var fruktansvärt trött, nu var det fredagen den 5 juli och tanken var ju att Richard skulle åka och jobba. Jag kände dock att det inte kändes bra med tanke på hur ont jag hade och hur trött jag var, så jag väckte Richard och vi ringde förlossningen igen. Lite motvilligt gick de med på att vi skulle få komma in, jag hade inställningen att vi skulle bli hemskickade igen men tyckte det kändes skönt att i alla fall få bli undersökt. Vi åt lite frukost och kom in till förlossningen runt 7-tiden. Hamnade i ett undersökningsrum där de vägde mig och tog blodtryck, sedan fick vi vänta en stund på barnmorskan som satte ett CTG. Där syntes det tydligt att jag hade värkar men de var fortfarande lite oregelbundna, hon fick se när jag andades mig igenom en värk och undersökte mig sedan och konstaterade att jag var öppen ca 1,5cm. Det resulterade i att vi blev hemskickade men med mig hem fick jag en sovdos - alltså en sömntablett och något smärtstillande. Runt 10-tiden var vi hemma igen, jag åt lite till, tog sömndosen och gick och la mig. Jag somnade nästan på en gång och sov till 14-tiden, då vaknade jag av att jag hade så smärtsamma värkar och ett tryck nedåt. Dock var det ca 10 minuter i mellan de och jag uppdaterade Richard via sms. Sen tog det inte mer än 30 minuter så var det 3-5 minuter mellan värkarna och jag hade fruktansvärt ont. Jag kunde inte längre ligga i sängen och ta de, jag hade verkligen så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag ringde till Richard i panik och sa att han måste komma nu. Nu satt jag på en pilatesboll vid sängkanten och andades, jag hade en  skål stod framför mig på sängen då jag spydde av smärtan. Richard kom hem strax efter 15 och då ringde vi förlossningen direkt, Richard förklarade läget och de sa att det bara var att åka in. Då var jag tvungen att klä på mig och ta mig ner till bilen, jag hade så jävla ont och sånt tryck nedåt att jag verkligen inte visste hur jag skulle få på mig byxorna, jag övervägde seriöst att åka in i bara trosor.... Men på nåt sätt fick jag på de, nästa utmaning var att ta sig från sovrummet till bilen, Richard sa något i stil med "Det är bättre desto fortare vi kommer ner Elin" och jag minns hur jag blev arg och skrek något i stil med "Jag vet, men jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig här i från! Det gör så JÄVLA ont". På nåt sätt tog jag mig ut och helt plötsligt skulle Richard slänga sopor. Tillslut var vi på väg och jag minns knappt någonting av resan in, väl vid förlossningen hade vi flyt och fick en parkering precis utanför. 16.00 hamnade vi i undersökningsrummet igen och en undersköterska tog återigen vikt och blodtryck och sa att vi skulle vänta på barnmorskan, efter bara 5 minuter plingade jag på klockan och sa att jag måste  få någon typ av smärtlindring, jag kunde inte alls hantera smärtan längre, kunde varken sitta, stå eller gå. 5-10 minuter efter det kom barnmorskan hon förklarade att hon måste göra en undersökning och att hon sedan skulle hjälpa mig med smärtlindring. Hon sate CTG igen, peppade mig att ta mig igenom värkarna och när hon undersökte mig gick vattnet och hon konstaterade att jag var öppen 10cm. Jag minns tydligt när hon sa det och min reaktion var "Oj, jävlar". Barnmorskan var så himla gullig och sa entusiastiskt "Ni förstår vad det här betyder va? Det är dags för förlossning!". Jag fick på mig de berömda nättrosorna och jättebindan och sedan gick vi in till en förlossningssal och jag fick äntligen lustgas. Jag la mig i sängen med benen på benstöden och började andas lustgas, efter en stund hörde jag dock att den inte hade varit påslagen haha och det var inte så konstigt att jag inte tyckte den hjälpte. Nu är mina minnen lite difusa, jag ligger kvar i samma position och barnmorskan och undersköterskan rör sig i rummet, jag använder lustgasen vid värkarna och de sätter en elektrod på barnets huvud för att ha lite extra uppsikt på henne, när vattnet gick såg man att det var bajs i det och man ville ha extra koll på henne. Jag skulle tro att klockan var runt 16.30-16.45 när vi kom in i förlossningssalen. Efter en stund kände jag verkligen hur jag behövde trycka på, känslan av att vara bajsnödig innfann sig verkligen och jag kände att jag MÅSTE krysta. Frågade om detta och fick till svar att "Ja, du gör det kroppen säger åt dig att göra". De undersökte i mellan värkarna och förklarade att barnet behövde komma ner lite längre innan det var dags. Nu sa de åt mig att inte använda lustgasen i krystvärkarna, istället höll jag krampaktigt i Richards hand och fokuserade på att andas och krysta. Någonstans här kom även en läkare in och de förklarade att de förberedde för en sugklocka, bebisen hade det bra i magen men det fick inte ta för lång tid. Vad jag minns var det nu två barnmorskor, en läkare och en undersköterska i rummet och alla var så fantastiska. De peppade och sa att jag gjorde ett fantastiskt jobb och efter ytterligare några värkar sa de att "Du fixar det här toppen på egen hand, vi kommer inte behöva använda sugklockan" och läkaren gick därifrån. Nu sa barnmorskan åt mig att "Om du känner här, känner du huvudet med en massa hår på" så mellan värkarna tog jag ner min hand och kunde känna henne, så häftigt! Efter ytterligare några krystvärkar, när jag blev tillsagd att bara andas och inte krysta mer - antar att det var det s.k. "ring of fire" fick jag återigen erbjudande om att känna men var smärtan för stark och jag fokuserade på att bara andas och tänka att "Snart är hon här! Snart är det över!" och mycket riktigt, efter nästa krystvärk var hon ute och skrek. Klockan 17.51 den 5 juli fick jag upp henne på bröstet och efter att barnmorskan hade tryckt lite på magen kom moderkakan ut och Richard fick klippa navelsträngen. Jag såg att Richard var rörd och han upprepade hur stolt och imponerad han var över mig. Det gjorde även barnmorskan, hon pratade om vilket bra jobb jag hade gjort och sa till Richard att han måste vara imponerad över vilken tjej han har. Det var helt fantastiskt att ha vår älskade dotter på bröstet och få höra så fina ord, allt hade ju gått så fort fram dit att det kändes som det var först då jag andades igen. Nu återstod ett bra stund av att jag blev sydd där nere och sedan kom brickan med de berömde ostsmörgåsarna in.  Förlossningen är utan tvekan det häftigaste jag har varit mer om jag är så nöjd och glad över hur den var. All personal var helt fantastisk och även om få saker blev som jag hade tänkt mig (såklart) blev det väldigt bra och redan nu känner jag att jag lätt skulle göra om det. Helt ärligt tycker jag inte att det var så farligt, självklart gjorde det fruktansvärt ont, men det är en smärta som ingen annan, som inte går att beskriva och eftersom den är positivt betingad tar man sig igenom den. Jag är så stolt och imponerad över mig själv och min kropp, över mig för att jag gick igenom en förlossning i stort sätt helt och hållet utan smärtlindring och över kroppen som bara vet vad den ska göra. Jag är riktigt fascinerad över upplevelsen att få föda ett barn och måste säga igen att jag är så nöjd med hur min förlossningen gick till.