Utmattningssymdrom

Hej på er! Jag var tillbaka till läkaren idag och fick förlängd sjukskrivning. Vi pratade en del och hon sa att sist sjukskrev hon mig endast för hög stressnivå men nu ville hon även kolla om jag uppfyllde symtomen för utmattningssymdrom, eftersom jag tidigare under året även sökt för yrsel. Tydligen så stämde de allra flesta symptomen in och jag blev sjukskriven ytterligare en månad p.g.a. det. Det känns konstigt. Hur fan hamnade jag här? Har jag verkligen stressat och pressat så mycket att jag ska behöva vara sjuksrkiven (som det ser ut nu) närmare 2 månader. Mår jag verkligen så dålig att jag måste vara hemma så lång tid? Vad hände egentligen, när hände det? Jag kan verkligen inte förstå och har nog väldigt svårt att inse att jag faktiskt inte mår så bra och ännu svårare att erkänna och berätta det för min omgivning. Jag blev lite sänkt efter dagens läkarbesök om jag ska vara ärlig, jag förstår ju att jag inte mår så bra att jag kan jobba det var ju därför jag var tillbaka till läkaren. Men jag har aldrig förstått att det är såhär illa och jag känner mig faktiskt jävligt ynklig och fånig, jag känner mig misslyckad som inte orkar mer. Som vid 21 års ålder och efter endast 4 månader på arbetsplatsen blir sjukskriven. Fyfan.  Det känns verkligen inte bra, jag har acceptera det och jag vill ju bara må bättre men det är jobbigt. Det är jobbigt som tusan. Det är jobbigt att konstant vara så orimligt trött, det är jobbigt att bli arg eller ledsen för minsta och då menar jag verkligen minsta lilla grej, det är jobbigt att känna sig nere, ledsen, orolig och orkeslös, det är jobbigt att känna att det inte finns någon kraft eller energi, det är jobbigt att inte ha någon inspiration, det är jobbigt att inte ha något sug efter vad man vill äta, det är jobbigt att inte orka ta rätt på disken och det är jobbigt att inte orka vara ute i solen. Det är så jävla jobbigt att inte känna igen sig själv, det är så jävla jobbigt att ha blivit en annan person. Det är så jävla jobbigt att det mesta går ut över Richard att han får ta mycket skit från mig och dessutom göra majoriteten av allt hemma, det är jävligt jobbigt att känna att jag inte orkar - kan vara samma tjej som den han blev kär i för ett år sen. Det är jobbigt att vakna på morgonen och redan då ha en klump av ångest i magen och veta att det blir en dålig dag idag också. En del av mig är tacksam för att läkarna tror på mig och lyssnar på mig. Att de tar det på allvar och verkligen försöker hjälpa mig, förutom förlängd sjukskrivning träffar jag också en kurator regelbundet för KBT och stresshantering. Jag hoppas att jag får den hjälp jag behöver och att jag snart mår bättre igen, att jag blir glad och sprallig och full med energi igen. Som sagt är en del av mig tacksam och den andra delen av mig förvirrad. Det är så mycket frågetecken i mitt huvud och som sagt trodde jag inte att det var så allvarligt. På ett sätt är det väl bra att jag har fått en diagnos eller vad man ska kalla det, det blir mer på riktigt då och inte "bara lite stress". Men på ett sätt är jag så jävla paff, min bild av utmattningssymdrom och att gå in i väggen var något helt annat, men kanske är det just för att det är så jävla svårt att föreställa sig. Att man tror att man aldrig kommer att hamna där själv och att man inte ser en enda varningssignal förens det är försent. Kanske är det för att det är så olika för alla att man aldrig kan "förbereda" sig på det eller förstå hur det kommer att vara. Ta hand om, puss o kram