Allt ser ju bra ut

Just nu sitter jag på min säng och dricker te med skogsfruktssmak och 'vilar ögonen' mellan sipparna. Idag var jag hos gynekologen och jag glömmer alltid bort hur förnedrande det känns att ligga med benen brett isär, med en okänd människas plastförklädda fingrar i mig för att känna efter cystor. Man ligger där och undrar om man luktar äckligt medan läkaren sitter med näsan en millimeter från en, tittar upp och säger "kan du sjunka ner lite till så jag kommer åt bättre?" och så får man glida ner i stolen och tänka att man borde börja stretcha för att det spänner så himla mycket i innerlåren av att ligga där i den jävla stolen -  med benen brett isär - medan en läkare med snälla ögon försöker hitta felet på en. De hittar aldrig felet på en. Och det får hela processen med en påklädd överkropp och en avklädd underkropp att kännas ännu mer förnedrande. Men till slut får man dra på sina byxor igen och tacka för att de tittat upp mellan ens ben och in i ens underliv, och sedan tar man en kaffe med mamma och låtsas som ingenting hänt. När man går till tåget ömmar det i ens äggstockar för att de undersökt dem med en kondomförklädd ultraljudsstav och fastän solen skiner är det jobbigt att gå runt med en trasig livmoder som ingen kan se är trasig.  Ibland gör det så ont i magen att jag måste gå med små långsamma ministeg för att ta mig fram för att benen är paralyserade av strålande, brännande smärta. Ibland måste jag ligga som en boll i sängen och tänka på annat medan jag väntar på att receptbelagda smärtstillande i överdos ska kicka in fastän jag vet att de sällan gör det. Ibland måste jag stanna inne hela dagen för att jag blir så trött av att det gör ont att jag inte orkar gå utanför dörren. De frågar om jag är stressad. Om det finns något samband mellan smärtan och min kosthållning. Börjar prata om tarmproblem. De undersöker mig varje gång. 6 gynekologer har tittat i mig med en ultraljudsstav. Sagt med en lugn röst: Allt Ser Bra Ut. Och jag försöker berätta om att det ibland känns som jag har stenar i livmodern. Att det ibland känns som mina äggstockar ska explodera. Att det bränns och gör asont. De svarar att de förstår. Men de hittar ju ingenting. Så de skriver ut nya receptbelagda smärtstillande och ordinerar nya hormonbehandlingar. Och så tar de mig i handen och säger "hör av dig om det blir värre". Jag tänker då att ibland kan det inte bli värre än vad det är vissa dagar. Men jag säger inte det. Allt ser ju bra ut.