Antagningen

Efter studenten jobbade jag som vikarie ett tag. Jag fick testa att arbeta med både tvååringar, tolvåringar och sådana som låg någonstans mellan att vara tolv och att vara vuxna. Trots omgivningens påpekanden om att tonåringar är hemska mot vikarier var det den åldern som lockade mest. Om en tvååring blir trotsig kan man bara lyfta undan den. Om en tolvåring blir kaxig kan man skryta om att man kan skjuta med vapen eller att man kan bänka något tungt på gymmet. Ungdomar funkar inte så. Oavsett hur mycket man bänkar orkar man inte lyfta undan en förbannad femtonåring. Dessutom hade det blivit skitkonstigt om man plötsligt plockade upp sina elever och satte dem i gungorna utanför skolan. Nej. Tonåringar kräver ork, de kräver tålamod, de kräver rättvis behandling. Man måste kämpa lite mer för att vinna deras förtroende och det är väl den utmaningen som får blodet att pirra lite mer i mina blodådror. Men jag tänkte ändå att vikariejobbet var temporärt och att jag någon gång skulle komma fram till vad det skulle bli av mig. Jag såg mig själv jobba på något kontor fastän jag egentligen inte alls gillade idén av att sitta inklämd på en snurrstol vid ett höj-och sänkbart bord i fula ballerinaskor och kavaj.  En gång vikarierade jag i en åtta under en svenskalektion. Eleverna skulle hålla tal för varandra och deras nervositet var så påtaglig att jag själv nästan blev knäsvag. Klassens coola killar larvade sig, sådär som fjortonåriga killar gjorde på min tid också, och tjejerna fick liksom underställa sig det där. Jag lessnade, för varför skulle jag inte göra det? Ingen jobbig kille (ELLER TJEJ) ska någonsin få förstöra någons välplanerade högstadietal. Inte när jag bestämmer i alla fall. Jag sa ifrån. Jag ifrågasatte deras beteende. Jag tittade dem i ögonen tills de slutade le sina fåniga elaka tonårsleenden. Efteråt kom ett gäng tjejer fram till mig och sa tack. De sa tack för att jag orkade säga ifrån, för att jag vågade sätta stopp, för att jag inte lät killarna ta över en vikarielektion. Det gjorde mig så jävla ledsen att unga tjejer redan tror att vuxna slutat orka kämpa för dem. Jag bestämde mig där och då för att aldrig sluta orka. Om ingen annan orkar ta diskussionen eller säga ifrån får väl jag göra det.  I våras sökte jag in till universitetet. Idag kom beskedet. I höst ska jag börja läsa 330 högskolepoäng och om fem år kommer jag vara en gymnasielärare som ska fortsätta orka när ingen annan gör det. Få saker har sällan känts så rimliga