De senaste dagarna i gröna kläder

Hej din vårblomma! Det är torsdag och jag är på väg hem på tidig helgpermission. Om något någonsin har känts rimligt så är det tidig helg. Eller hur? Ska vi kika på lite jag gjort sedan jag sist var hemma? Ah Vi skulle ut på bataljonsövning så jag flätade mitt hår. Flätar så hårt att håret liksom lever sitt eget liv, typ som Pippi Långstrumps. Måste alltid sätta ihop flätorna i en knut efteråt för att inte gå runt med två pinnar utpekandes från huvudet  Efter två regniga dygn kom vi tillbaka och fick tjugofyra timmar till att torka strumpor och vårda vapen. Åt sushi som var enorm. Tänker fortfarande på hur värd den måltiden var  På fredagen drog vi ut på vår sista skarpskjutning någonsin. I ett dygn försvarade vi stridsställning, anföll terräng och gjorde motanfall mot försvarsställning. Det var skittungt rent ut sagt. Min rygg och  skuldror skrek så fort jag drog på mig ammunitionen eller granatgeväret, och mitt i allt stukade min stridsparskamrat sin fot så vi fick bära hennes grejer med. När de skrek ”eld upphör” skrek glädjen i mig.  När stridsdygnet var över påbörjades vårdveckan. Vi fick sluta tidigt varje kväll och passade således på att dra från garnisonen fortast möjligt. Tror att man omedvetet börjar tänka likadant när man sitter ihop fem dagar i veckan. Vi har nästan alltid liknande kläder och frisyrer. I fält har vi alltid två inbakades flätor och på fredagarna har vi hög knut. Vet inte om det är lite gulligt eller bara extremt ”mellanstadigt”  Igår var vi på skjutbanan och hade PEK. Som bakomstation skulle vi sätta upp larmminering och det var faktiskt inte alls lika spännande eller chockerande som det ser ut att vara på bilden  Den här bilden tog vi första gången vi var på skjutbanan. I början av oktober. Vi hade fortfarande inte lärt känna varandra så mycket mer än till namn och ålder. Vi tog en första kisspaus ihop och pratade sakligt och trevande om skjutövningen och plutonen Igår var nog sista gången vi var på skjutbanan. Sju månader senare. Vi har kissat ihop en miljon gånger och tillsammans lärt oss det snabbaste sättet att tömma blåsan effektivt. Nu tog det 3 minuter från att vi lämnade resten av gruppen, tills dess att vi var tillbaka. Det är en klar förbättring mot oktober när det tog sådär 13 minuter Tillsammans har vi gråtit av att allt gör så ont, hjälpt varandra bära grejer, flätat håret, sprungit ihop om kvällarna för att bli snabbast. Tillsammans visade vi alla de där missgynnsamma personerna på kompaniet att vi platsar där vi är. Vi känner varandra så djupt och ärligt - tänk om vi vetat det vid den första kisspausen för sju månader sedan.  Nu är det fem veckor kvar i gröna kläder. Och 1 timme och 15 minuter kvar på den här tågresan. Hörs senare!! Hejdå!!