För ett halvår sedan

Igår fick jag ett sms från Helena där hon skrev att det var sex, SEX, 6, SeX, sEx (!!!!) månader sedan vi landade i Bangkok. Det känns så obegripligt på något sätt. Att vi för ett halvår sedan precis landat i en ny världsdel och att vi skulle bo där i flera månader. Jag kommer ihåg hur jag varje dag hade en ny person att krama hejdå till och hur jag stod på perronger, busstationer, dörrslut och gator och kände hur hjärtat liksom gick i små små bitar för att det kändes jobbigt att lämna alla här. Vi köpte ett tjog godisklubbor och stirrade ut genom rutan på landskap, länder, världsdelar som passerade utanför. Bredvid mig satt en alkoholiserad norsk gubbe som somnade över min axel och hickade Jäger-promille och när jag försökte knuffa bort honom råkade han dra ner hela sin bricka över gången så det rann vitt vin över halva flygplanet. Men plötsligt landade vi i vad som kändes som helvetet.  För sex månader sedan tog vi sovmorgon i ett iskallt AC-rum med mörkläggningsgardiner och mjukt duntäcke och sedan strosade vi runt i en stad vi aldrig lärde oss hitta ordentligt i. Vi försökte vänja oss vid lukten av avgaser, sopor och värme och huden var smutsig efter dagen och vi köpte rulltårta till middag för vi inte visste vad vi annars skulle äta. Vi ringde hem på FaceTime och familjen frågade varför vi redan hörde av oss, vi skulle ju leva livet utan dem nu och vi undrade hur vi någonsin skulle klara tre månader och sex dagar till.  Vi besökte tempel, marknader, smågränder, varuhus; och vi köpte turistiga långbyxor med elefanter och blommor på som vi stolt prutat ner 20 baht. Vi köpte kokosglass till frukost och tyckte 40 baht var dyrt för bara en så vi köpte bara en att dela på. Samma eftermiddag fick jag solsting för att vi nästan bara ätit en halv kokosglass var på hela dagen och då fattade vi att man måste äta fastän det är varmt och dyrt (?). Vi betalade överpris för tuktuks och lät en turistfirma boka transfer och bungalow till oss för att vi inte orkade planera och det kostade vår värdighet men det fick det vara värt. Vi åkte ett nattåg utan att sova en blund. Tre månader senare åkte vi ett likadant tåg tillbaka till Bangkok men med större självsäkerhet.  För sex månader sedan hade vi precis börjat vår resa. Vi skulle se palmer, molnfria himlar och korallblått hav och vi skulle känna hur vi aldrig någonsin blev mindre svettiga och hur mycket skavsår man får om man hajkar i fyra timmar i sandaler i kuperad terräng. Min kånken var nytvättad och ren. Det tog knappt en vecka innan den var smutsgul och luktade asfalt och svett.  Vi körde moped alldeles för fort i nerförsbackarna och fick punka på bakdäcket och använde för stora hjälmar som antagligen aldrig blivit sanerade. Vår hud blev brunare och vårt hår blev ljusare. Hud och hår bytte signalement och vi fick skrapsår under fötterna för att vi trampade på snäckskal och ogräs. Snart skulle vi vidare till Malaysia och det var skönt för vi började bli trötta på Thailand. Nu är det mars och hår och hud har återgått till sin normala färg och vi har inga sår under fötterna för att vi går runt i vinterkängor och strumpor. Mycket hinner förändras på sex månader. Så som ens världsbild och passinnehåll. Det är fint att livet är så föränderligt, samtidigt som det hade varit skönt att sitta på en svettig moped med Helena bakom mig och MapsMe i hörlurarna och höra rösten säga "turn left" fastän det inte finns någon väg att turna left till.