Jag lever

Bilder: Skaraborgs regemente Hej gamle räv! Blir alltid förundrad över att det faktiskt finns någon som går in och kikar här varje dag, trots att jag inte skriver särskilt frekvent. Tänker att jag kanske får ta och uppdatera dig som läser, även om du med största sannolikhet är min mamma, bästis eller avlägsna gymnasiekompis. MEN. Sedan sist vi hördes har jag börjat värnplikten (säger man ens så? börjat? hoppat på? dragits in i?). Det är väldigt annorlunda mot sist jag låg inne. Men annorlunda behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt för jag trivs väldigt bra. Nu är jag en av de äldsta och behöver stå ut med kids som precis tagit studenten och tror de vet allt om livet. Det är alltså som att hänga med mig själv för tre år sedan. Vilken dröm va! Jag har knappt haft ont en endaste gång och jag skrattar med min grupp trots att det regnar in blött hagel under jackkragen. Det är häftigt att känna hur kroppen hänger med och lyfter upp mig, hur den ger mig gensvar när jag vårdar och tar hand om den. Nu är det bara 8 månader och en vecka kvar tills muck. Nästan ingenting ju.  Innan jag ryckte in gjorde jag något annat också. Jag hyrde en bil och klämde in sex flyttlådor i bagaget, innehållandes halva mitt liv, och sedan körde jag sextio mil upp i landet. Nu bor jag här. Ihop med en person jag är väldigt kär i . Som jag delade logement med för två år sedan. Som jag knappt sa godmorgon till på morgonen. Men som jag en dag sprang ikapp med på Billingen i Skövde. Som jag en kväll kysste för första gången mellan blåvita lakan. Som väntade på mig när jag reste bort en hel höst. En person som fick mig att fatta hur det kan kännas att älska någon på riktigt. Nu delar vi 66 kvadrat ihop och det är det finaste jag vet. Idag ska Alfred och jag hämta ett soffbord och ikväll åker jag tillbaka till Skövde. Hoppas du har en bra söndag, så hörs vi när vi hörs! Puss på stjärten! skoja, det var äckligt. Puss ingenstans