Om att göra lumpen

Fick en fråga:  Hej Elin! Har följt dig ett tag och tkr du är så cool. Ska ta studenten nästa år och vill gärna göra värnplikten då men tkr det känns läskigt. Behöver pepp! Hur tycker du det är? Är det många tjejer? Har du några tips?! Kraam från Malin <3  Hej Malin! Fan vad fint att du hör av dig och vill ha tips av mig. Ska ge dig så sanningsenliga och proffsiga svar jag kan så att du kan våga mönstra och bli Elin 2.0. Okej det sista var töntigt. Sorry. Fick feeling  Vi kör!  Kan börja med lite basic bakgrund. Jag gör värnplikten på Skaraborgs regemente, P4, som skyttesoldat - det vill säga att jag tillhör armén och är inriktad på markstrid. Min utbildning är 9 månader lång (och lägger man ihop min tidigare befattning kommer jag ha gjort 14 månader). Vi är ett skyttekompani om ungefär 90 personer. Vi är totalt 6 tjejer. Jag har två olika vapensystem; en automatkarbin och ett granatgevär. I och med att vi är ett stridande förband går mina dagar ut på att vara i skogen och kriga. Man kan såklart också göra lumpen inom andra vapengrenar, som inte nödvändigtvis innebär strid i skogen; tex marinen och flygvapnet - men eftersom jag tillhör armén kommer det här inlägget spegla den typen av utbildning och jag kommer svara dig som att du kommer göra en liknande befattning  Först och främst vill jag poängtera att det inte finns något som helst glamouröst över den här vardagen. Bilderna som läggs upp på Instagram och syns i media är redigerade och fotade i coola vinklar. Bilden till vänster är en typisk sådan och bilden till höger är verkligheten - den som innebär leriga kängor och maskeringsfärg inkarvad i huden flera dagar efter. Den som innebär blåmärken, såriga händer, förstört hår och ömma kroppsdelar. Det är inte coolt att vara soldat, (eller rekryt som jag är) även om man ibland får göra coola grejer. Kroppen och psyket kommer må skit ganska ofta. Så länge du går in med den inställningen är du halvvägs där. Men nu var min uppgift att peppa dig och självfallet ska jag det!   Jag är riktigt less på att vara omringad av människor dygnet runt; att bo ihop med åtta andra och bara ha en säng och ett skåp som är mitt. Jag är less på att dela toaletter med tjugosex andra och behöva städa upp efter dem hela tiden. Jag är less på att sopa korridoren varje morgon och få mina kängor visiterade gång på gång. Jag är less på att vårda utrustning varenda kväll som ändå kommer bli smutsig dagen efter igen. Jag är less på att tappa hår så fort jag borstar igenom det efter att ha tagit ur dagens frisyr. Jag är less på att lukta svett och att ha skavsår under fötterna. Jag är less på att ha ont i min kropp och jag är less på tröttheten jag känner varenda helg, den som gör att jag inte orkar hitta på saker när jag väl är ledig. Men. Jag har trots allt valt att komma tillbaka och göra om allt igen. Oavsett hur less jag är på det här nu kommer andra känslor väga tyngre.  Du kommer få gräva värn efter värn och du kommer få ont i din rygg och i dina armar, men du kommer fortsätta gräva eftersom någon säger åt dig att göra det. Du kommer springa i skogen och trilla över stockar och få grenar piskade i ansiktet och du kommer hamna efter ibland eftersom utrustningen väger så jävla mycket, men du kommer fortsätta springa ikapp eftersom någon förlitar sig på att du gör det. Du kommer somna i din eldställning fastän du ska vara vaken, du kommer kräkas av utmattning när du kutat till toppen av en kulle, du kommer tappa humöret när du måste slänga på dig packningen på dina skrikande axlar, men du kommer fortsätta göra allt det där eftersom alla andra gör det. Du kommer stå mitt i misären och tänka att nu orkar jag inte mer, nu faller min kropp ihop, och du kommer känna förvåningen över att stå kvar precis där du är eftersom kroppen är så förbannat stark och fortsätter bära upp dig.  Det kommer göra ont så himla ofta -  herregud vad ont det gör i min kropp hela tiden. Men det är något betryggande i vetskapen om att alla andra också har ont. Man hittar varandra i misären. På bara några månader känner man varandra djupare än vad vissa människor som känt en hela livet gör. Tillsammans kommer man växeldra grävandet, man kommer dela upp varandras packning för att underlätta, man kommer knuffa till och säga "vakna, du sover", man kommer löpträna ihop på kvällen efter tjänst för att orka hänga med under dagarna. Man kommer ta ett sämre postpass eftersom någon annan är tröttare än man själv, man kommer krama varandra hårt om natten när man ligger under en gran och fryser, man kommer hjälpa varandra hitta rätt spännen när man ska spänna sin packning.Det är den här verkligheten du kommer uppleva. Jag kan inte hitta på ord som får allt att låta lite bättre, som gör dig mer peppad eller mindre rädd, för det här är den råa sanningen. Men det är också genom den du kommer träffa människor som du hade kunnat göra allt för. Det är genom den här sanningen du lär känna din kropp och dess begränsningar, genom den här vardagen du kommer få uppleva en stolthet så djupt inrotad i dig själv att det knappt finns ord att beskriva den. Det är för stoltheten jag gör det här. För vänskapen. För insikten i att man egentligen är oövervinnerlig. För skratten man delar i misären. Det är den styrkan jag vill förmedla till dig, för det är den som kommer få dig att orka. Oavsett om du gör lumpen i armén eller flottan.  Vi är få tjejer och det märks. Jargongen är ganska rå och det finns inte särskilt många kvinnliga befäl att vända sig till när man får nog. Men på något sätt vänjer man sig. Jag har turen att ha två tjejer till på min pluton och det är så jävla skönt. Men den enda väsentliga skillnaden mellan tjejer och killar är att vi tjejer har mens, att det tar längre tid och mer energi att gå och kissa i skogen, samt att utrustningen sitter skitdåligt på oss. Utöver det är man av samma skrot och korn.  Så mitt bästa tips till dig - tjej till tjej - är att sätta hårt mot hårt, men att inte tappa bort dig själv i havet av testosteron.  Det kommer finnas personer som inte tycker att du ska vara där du är, som inte tror på din kompetens eller styrka, som inte vill att du ska vara duktig. Det kommer finnas personer som blir förnärmade när du tar plats och biter ifrån, när du slår dem i situps eller när du skjuter bäst på skjutbanan. Det kommer finnas personer som kommer erbjuda sig att bära din packning av fel anledningar, som kommer räkna dina misstag, som kommer säga att det är lugnt om du bara gör hälften av armhävningarna "för du är ju mindre". Skit i dem. Jag har träffat tjejer som sagt att de blivit tipsade om att "ligga lågt och vara neutrala i början" för att kunna passa in. Jag säger bara: ta plats. Den bästa känslan i världen är när man överträffar allas förväntningar, bara för att man är tjej. När personer förvånat utbrister "oj, du är ju skitduktig på det här". Då tänds något i en. Behåll den lågan. Använd den. Den kommer ta dig långt.  Generella tips:  Ta med dig våtservetter ut i fält. Du kan använda dem till att tvätta bort maskeringsfärg från ansiktet, men också för att snabbt kunna rengöra dig i skrevet  Ha en liten tandborste och tandkräm i benfickan  Köp ett par bra löparskor innan du rycker in  Spring mycket, gör mycket yoga, kör basic träningsövningar så som armhävningar, situps, rygglyft  Lär dig att fixa håret, oavsett om du har långt eller kort hår kommer det vara i vägen. Lär dig att hantera ditt ostyriga hår innan inryck så blir det lättare  Glöm inte bort att du bara är människa. Det är lätt att glömma bort i svärmen av prestationsångest och fysiska utmaningar  Välj inte en "lättare" befattning bara för att du är tjej. Vi kan klara av exakt samma krav som vilken kille som helst.  Det här blev ett ganska långt inlägg till en ganska kort fråga så vi rundar av. Jag är skitless på att göra lumpen men jag hade aldrig velat göra det ogjort. Jag får röra på mig varje dag, vara ute i naturen, sätta personbästa i olika träningsformer; jag får utvecklas och bli bättre, och jag får bekräftat hela tiden hur extremt mycket jag faktiskt klarar av. Dessutom har jag fått träffa personer som ligger mig så otroligt varmt om hjärtat nu. Det var ju i försvaret jag träffade Alfred och här är vi nu, i en gemensam lägenhet tillsammans. Livet ändå va  Så till dig Malin: Våga mönstra. Våga göra lumpen. Våga välj något tungt. Våga ta plats. Jag hejar på dig!