Om sånt som händer nu

Det är trettio grader utomhus och balkongdörren står fasthaspad så man precis kan klämma sig igenom utan att riva upp sin hud mot tegelväggen. Jag har rethosta och läser en pocketbok trots att jag borde plugga. En sista uppgift kvar. Sen är det sommarlov. I alla fall för två veckor. I sommar ska jag inte jobba på Sjövärnskåren. Det här blir första sommaren sedan jag var sexton som jag inte lägger på försvarsrelaterade aktiviteter. Jag ska jobba på Tetra Pak. Utvidga mitt CV, som pappa sa. Jag har hyrt en lägenhet för sommaren. I tre månader kommer jag bo själv. Laga mat själv, sova själv, komma hem till ett tomt hem, själv. När kontraktet går ut kommer jag nästan direkt flytta till Skövde igen. Förhoppningsvis kommer jag inte flytta hem något mer nu. Det känns som att saker börjar gå vägen.  Från matbordet kan jag höra hur barnen på skolan hundra meter bort leker. Bredvid mig ligger hyreskontraktet och imorgon får jag nycklarna. Alfred är ute på övning men vi kommer ses snart igen. Det är något med våren. Tiden precis innan det blir sommar och man är så taggad på saker man inte vet att man är taggad på. Man bara har den där känslan i kroppen, som en liten fyrverkeripjäs typ. Jag glömmer alltid bort hur våren känns och jag förnekar alltid att jag är en väderstyrd person. Men så kommer solen. Och jag blir glad igen. Nu är det vecka tjugotvå. Om en vecka är jag klar med min trettiopoängskurs och då kan jag ligga ute på min egen uteplats utan att tänka på pedagoger eller filosofer eller adekvata lösningar. Relativt överkomligt