Onsdag v 29

Hej från söndagens regnbåge! Har inte gjort så mycket sedan vi sågs men kan ju kolla på några bilder ändå  I måndags gick jag och två kollegor ner till vattnet på lunchen. Doppade fötterna i vågorna, suckade njutningsfullt åt svalkan, kisade genom solen. Kan förresten inte nog understryka hur mycket jag uppskattar att ha kollegor på ett jobb. Har haft ganska många sommarjobb där jag arbetat mycket själv eller där de få kollegorna jag haft inte känts riktigt 100. Nu gillar jag nästan alla och känner att det är KUL att gå till jobbet. Vi får inte ha telefonen med oss in på jobbet och jag kommer på mig själv med att njuta av att ha den gömd i skåpet hela dagen. Nästan aldrig går jag och hämtar den på lunchen, oftast låter jag den ligga där, orörd och ensam, och jag märker hur mitt välmående påverkas positivt av att slippa se alla härliga dopp, drinkar, dagar. Innan jag började jobba kändes sommaren så lång och jag undrade hur jag skulle ORKA jobba heltid en hel sommar utan semester, trodde att jag skulle räkna ner mina pass när jag äntrat juli månad. Men det blev inte så. Istället känner jag sorg över att det är så lite kvar, att jag snart kommer återgå till en annan tillvaro och att alla de människor jag kommit så nära ska fortsätta utan mig, att jag kommer stängas ute från tillhörigheten, gemenskapen, tryggheten. Även om jobbet många gånger är psykiskt påfrestande, att jag slänger mig i soffan och inte rör mig ur fläcken efter vissa pass, att jag ibland känner mig helt tom efter en lång dag, finner jag mig ändå glad och tillfreds i bilen dagen efter. Det är kul att åka dit, se stängslet torna upp sig framför mig, möta morgontrötta kollegor i inpasseringen. Inser gång på gång hur viktigt det är att även kortare jobb, så som sommarjobb, känns ROLIGA och givande. Det ÄR inte kul att släpa sig till ett jobb, störa sig på alla arbetsuppgifter och kollegor, längta hem innan man ens börjat jobba. Livet måste få vara mer än så. Blev många ord om något som egentligen bara skulle handla om en lunchrast men ibland behöver mer komma ut. Är tacksam för mina underbara, otroliga, ödmjuka kollegor som finns där hela tiden, som lägger en hand på ens axel efter en tuff dag, frågar ”är du okej?”, som säger att de är glada att se en efter 12 timmar isär Igår blev det strömavbrott i hela Stockholm Syd. Stod i duschen när allt släcktes ner, från balkongen kunde jag se hur folk stod vid sina fönsterbleck och spanade efter om fler hade fått nersläckta rum, några rökte ut från sina köksfönster, allt var plötsligt så tyst. Jag tände några ljus och satte mig ute för att läsa, ville känna någons sällskap i luften trots att jag var ensam hemma Idag köpte jag en mjukglass med saltlakritsströssel (många s i det ordet??) på väg hem från gymmet. Grädden smälte snabbt, jag fick hela tiden slicka på undersidan så det inte skulle droppa. Kände mig lite ~härlig~  som köpte lyxglass i min ensamhet? Som att jag slog tillbaka lite på ensamhetskänslan som inte sällan KÄNNS på lediga dagar? Låter helsjukt men  ja, ensamhet är väl inte så rationellt heller  Lagade skafferimiddag som blev 6 matlådor. Känns skönt att överleva till löning 🙃🙃 När jag är ledig äter jag mest yoghurt och mackor, speciellt nu i värmen, men eftersom en låååång jobbhelg stundar känns det lite vuxet att ~slänga ihop~  något i god tid. En vegetarisk stroganoff till mig linser, morötter och soltorkade tomater mmmmmm Ooooch här är vi nu. 21.49 med öppen balkongdörr (som jag fick stänga direkt efter jag tog bilden eftersom min f*ttgranne började röka, IGEN). Ligger raklång på täckets skrynklor och skrollar och väntar på att Alfred ska komma hem efter jobbet. Imorgon är vi äntligen lediga ihop, i 24 starka timmar. Ska vaccinera oss, dricka vin, prata ikapp. Och nu avrundar vi här för får kramp i armarna av att hålla upp telefonen och har inga fler bilder att visa såååå hejdå! Trevlig lillördag, snart helg!