Regn, tvätt och pluggångest

Vi är halvvägs genom veckan och regnet faller som om det inte alls är halvvägs genom någonting. Har helt glömt hur det är när det smattrar mot rutan hela dagen. Känns obegripligt surrealistiskt att jag för ett år sedan var i Skövde, iklädd blöta otorkningsbara handskar och fuktiga kängor; att jag grävde värn under lövträd vars blad släppte igenom små regndroppar ner i min nacke; att jag övade ålning medelst hasning i leriga diken medan svetten i ryggslutet gjorde mig blöt både utanpå och innanför. Nu står jag under stationstaket och virar halsduken runt huvudet och spänner jackans huva hårt runt ansiktet - allt för att slippa bli blöt. Att personen som övade anfallsstrid i bastuvarmt regnställ, som fick blå händer av regnkyla, som inte brydde sig när köttbullarna i matkärlet blandades med himmelsvatten  - är samma person som den som i en svag stund funderar på att skita i skolan när morgongatorna täcks av meterstora pölar -  är djupt oroande. Fatta vilken vidrig förändring.  Men nu är det så. Jag har aldrig gillat att vara ute i regnet om jag inte vetat att jag fått komma in på kvällen. I försvaret fick man bara acceptera att man inte kunde bli torr förrän på fredag fastän det bara var måndag. Nu måste jag inte någonting. Och därför står jag med persiennsnöret i handen varenda morgon och stirrar på det blöta utanför. Väger för- och nackdelar. Övertalar mig själv att regn bara är regn. Men det är det civila livets privilegium att bara få lov att stå där vid fönstret, och ens tänka tanken att strunta i dagens måsten, FÖR LITE HIMLA REGN.  Det här inlägget blev redan så mycket djupare än jag först trodde så vi går vidare; dagen idag:  Jag tvättar. Vi hade inga föreläsningar idag så jag slapp åka 3 timmar och 20 minuter. Vad skönt det var, hörni! Klockan 6.15 gick jag på pass och sedan åkte jag hem och påbörjade livets alla måsten. Vi läser två kurser parallellt och just nu känns det väldigt jäktigt. Tycker inte om att känna den där underliggande stressen, den som säger att nu minsann har du jättemycket att göra och borde du verkligen duscha nu när du har så mycket att göra och borde du verkligen ta en lunchpaus när du har flera uppgifter kvar att göra och borde du inte bara plugga i tjugofyra timmar tills detta är över??? Jag tycker framför allt inte om att känna mig trög. Grammatiken är svår och när jag tror jag 'knäckt koden' kommer det ett undantag och sätter mig på plats. Det är fruktansvärt. Men man får bara andas och säga till sig själv att "på tentan kommer jag kunna det här. Just nu är det svårt men jag kommer lära mig". Det klichéartade - men ack så smarta - uttalandet är nästan direktkopierat från vår studietekniksföreläsning. Gillar dock det synsättet. SEN kommer jag kunna allt om subjunktioner och adverbial och nominalfraser. Bara inte just nu.  Har för övrigt blivit en sån "störing" som korrläser folks bloggar och hittar störiga syftningsfel och analyserar deras huvudsatser ETC ETC ETC. Skäms nästan över att skriva det. Att bara författa det här inlägget tog en evighet för att jag blev så petnoga. Fy SKÄMS. Nu ska jag sluta skriva och vika in min tvätt. Mycket mindre störigt och mycket skönare för hjärnan. Herrå