Samlade verk

I torsdags hände det: jag läste ut boken. Tre veckor tog det mig att ta mig igenom denna viktkloss. Har läst på tåg, i hammock, i sängen, i fåtöljen, på alla ställen som associeras med lov – detta gula omslag kommer för alltid vara förknippat med påsklov och stillsamhet. Handleden har värkt om jag legat på sidan i sängen och läst, tyngden i handen har tvingat lederna att frenetiskt jobba i statisk position, efteråt har det värkt och dunkat  Det känns nästan som en omöjlighet att beskriva vad boken handlar om, frågan är snarare vad den inte handlar om. Berättarfokus pendlar mellan Martin Berg och hans dotter Rakel. I långa utdrag får vi veckla ut Martins livsbakgrund till tidigt åttiotal och därefter får vi korta skymtar av Rakels nuvarande vardag. Avsnitten som rör Martin är långsamma, i sävligt tempo blir vi införstådda med allt som byggdes upp, livet som blev, det som ledde fram till brytpunkten – hans frus försvinnande. Partierna med Rakel är i motsats rappa, tiden rör sig i eggande fart och hela tiden finns en underliggande ångest i maggropen om att svaret liksom närmar sig?  När Cecilia, Martins fru, försvinner är Rakel liten och bara i fragment kommer hon ihåg sin mamma. Det hon minns är snarare känslan av att Cecilia inte finns kvar, att hon frivilligt lämnade sina barn för vind och våg, tomheten i bröstkorgen. På knappt 700 sidor får vi följa detta epos som långsamt tvistar upp sig och i långa sjok breder ut sig över de vita arken. Sandgren beskriver med sådan träffsäkerhet, orden liksom vilar inom mig, det enda jag vill är att bli vän med Martin och Rakel, stryka deras ryggar.  Är totalt knockad av boken, känner fortfarande en tomhet inuti att det tog slut, att berättelsen inte bara fortsatte i sjuhundra sidor till. Om du bara ska läsa en enda bok i vår ska du läsa denna. Finns HÄR.