Vårt sista hejdå

Det är konstigt hur en person - med minspel, uttal, minnen, hållning, personlighet, hud - kan reduceras till små, små korn som får plats i en liten burk. Så liten att den får plats i mammas famn när hon går mot gravplatsen i små, lätta rosettsommarskor. Hur hela någons existens en dag är levande och nästa dag inte. Idag skickar solen varma strålar över gravplatsens grönnätta gräsmatta. Trots att döden är så påtaglig där ler folk mot varandra när de korsar mellan minnestavlor. Vi sänker fyra rosor med urnan. Jag ser upp till dig och är dig tacksam, betyder det. Saknaden trycker över bröstet, trots varma leenden och solvarma strålar mot huden. Jag är dig evigt tacksam, morfar. Alltid.