Vecka 11

Det är måndag och jag åker tåg från Södertälje. Det är så dimmigt utanför fönsterrutan att jag knappt kan se träden utanför. Om två dagar har jag inlämning, om tre dagar seminarium och om fyra dagar ska jag träffa Helena efter några veckor isär. Nyss var det vår, sedan blev det vinter och nu är det höst. I veckan får jag förhoppningsvis veta om jag fått sommarjobb och när alla dagarna kommit till ända kanske det inte gör lika ont i livmodern.  I helgen var jag hos Alfred och han överraskade med middag och Den Svenska Björnstammen på Vasateatern och det var fint och peppigt. Annars har vi mest pluggat, ätit mat och klappat på hunden. Det dröjer ungefär exakt 17 dagar tills vi ses igen och fastän distans inte alltid är så självvalt och lätt att ändra på skulle jag vilja ändra det nu på direkten så vi kunde ses var sjuttonde minut istället för var sjuttonde dag.  Hej igen. Nu har jag hoppat av tåget och sitter i skolan. Det var extrapris på Nocco på Ica så köpte två stycken och nu väntar jag på att _kicken som alla pratar om_ ska slå in så jag kan skriva i superfart. Under tiden sitter jag och snurrar på stolen och tänker på när jag får gå och lägga mig ikväll. Mmm mjuka sköna tankar. Läser om Ellen Key och Jean-Jacques Rousseau och här är ett djupt quote från gubben:  Vi föds alla med förmågan att lära. Det är på denna förmåga all uppfostran bygger. Det finns inga elaka barn, endast barn som uppfostrats på fel sätt. Ammor och mödrar fäster sig vid barnen genom att vårda dem, en omvårdnad som väcker barnens kärlek till andra människor. Känslan föregår intellektet - "vi har haft känslor innan vi haft begrepp". Känslan är därför helt avgörande när det gäller uppfostran. Känslor är möjliga att utveckla och göra rikare. Den som levt längst är inte den som räknat de flesta levnadsåren, utan den som känt att han levt. [...]. Det viktiga är inte att hindra barnet från att dö, utan att lära det leva. Väldigt fint på något sätt. Låt oss lära oss leva. Heja positiva måndag!