Ledsen och en stor nypa tacksamhet

Andra dagen av minst 6 veckors rent helvete är snart över och ångesten bara växer och växer. Att ha gått från att träna två gånger om dagen för att kunna hantera hjärnspökena till att inte ens kunna ta mig upp ur sängen själv. Vet fan inte hur jag ska överleva detta. Det är fredag också och alla är lyckliga över lite helg, jag är bara rädd. Rädd för att behöva kämpa mig igenom flera dagar utan att göra mig av med några kalorier, hade gjort vad som helst för att åtminstone kunna ta mig ut på en promenad, men det går inte. Min fina syster fick hjälpa mig upp ur sängen i morse, vi behövde åka till mitt jobb och hämta lite saker. Fick knappt på mig mjukisbyxorna själv och skorna fick hon hjälpa mig med. Tryckte i mig piller efter piller av smärtstillande och tillslut tog jag med all hjälp jag kunde få mig ner till bilen.  Har sen dess legat som helt förlamad i sängen, att gå ner för trappor och sitta en stund i bilen tog hårdare på kroppen än vad jag trodde. Har så fruktansvärt ont nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Egentligen kanske jag inte borde tycka synd om mig, det finns människor som har det värre men jag kan inte låta bli, mitt liv känns så meningslöst just nu bara. Nej, förlåt för all negativitet här på bloggen. Ska försöka se något positivt i varje dag nu framöver, igår kväll kom en av mina närmsta vänner hit på kvällen med blommor och choklad och jag brast ut i tårar för att det värmde så i hjärtat att hon kom och umgicks med mig. Och nu för en stund sen kom en killkompis förbi med massa Nocco och glass som han tyckte jag behövde för att krya på mig. Jag har så fina människor runt omkring mig, inte för att dom köper saker till mig utan för att dom tar sig tiden att faktiskt komma och hälsa på mig. <3