Äta, sova, jobba, hata mig själv, repeat.

Hej igen! Gud, jag säger i vartenda inlägg att jag ska bli bättre på att posta här och försöker hålla mig till ett schema där jag lägger upp ett inlägg en gång i veckan. Har det blivit så? Hahahaha nej :(För att hålla mig till min lite mer seriösa sida så har det hänt väldigt mycket för mig på bara någon månad. Jag avslutade min sjukskrivning den siste januari och kort därefter fick jag ett jobb som jag började jobba på direkt! Det har känts helt galet att gå från 100% sjukskrivning till att börja jobba igen, men jag älskar det. Äntligen känner jag att jag börjar komma tillbaka på banan igen och jag känner mig så tacksam över att jag ens fick ett jobb, för det känns i princip omöjligt att få jobb här i Malmö, men jag lyckades charmera min arbetsgivare antar jag haha! Jag jobbar på Max Hamburgare, vilket är mitt första jobb som är utanför vården, och jag kan bara säga att jag älskar det. Jag har underbara kollegor och jag får jobba med något helt nytt och spännande som jag aldrig fått chansen till att göra innan. Visst, det är ett stressigt jobb, men det är stressigt på ett helt annat sätt än vad det är inom vården. I vården har man hand om människor, deras liv, och det läggs ett så stort ansvar på en att det till slut blir för mycket (vilket det blev för mig efter ett antal år). Jag tycker om att jobba med människor och är, utan att vara för mallig, riktigt bra på det so don't get me wrong, men det är ett så fruktansvärt påfrestande arbete som tar upp i princip hela ens liv. Jag tog med mig jobbet hem varje dag, jag fick aldrig slappna av! Nu känner jag att jag kan gå till jobbet och lämna jobbet på sin plats när jag går hem för dagen. Det enda jag tar med mig hem är i princip pommes-doften, men jag kan faktiskt vänja mig vid det haha. Såklart, nu i början så är det mycket att ta in och då är det nästan helt omöjligt att släppa jobbet helt och hållet när man kommer hem, men det är en så stor skillnad från nu och då, och jag känner på mig att när jag väl blivit varm i kläderna så kommer jag kunna hålla jobbet utanför mitt privatliv helt och hållet, vilket känns så jävla fantastiskt!Detta inlägget är mest en liten uppdatering av mitt liv just nu. Allt är bra, eller ja, nästan allt. Jag har jobb, jag har en inkomst, jag har fantastiska vänner och min familj finns alltid där för mig. Men jag hatar mig själv. Inte hela tiden, men stundvis så vill jag bara gå och begrava mig någonstans så att ingen behöver se mig. Jag känner mig ful och äcklig och jag är så arg på mig själv för att jag känner såhär. Jag känner mig ful och äcklig för att jag gått upp så mycket i vikt, att mitt hår ser förjävligt ut just nu när det håller på att växa ut, och för att jag basically inte trivs i mig själv för fem öre för tillfället. Ni vet hur jag är, jag är kroppsaktivist ända ut i fingerspetsarna, men min hjärna vill inte samarbeta med mig just nu, så därför är jag i det tillståndet jag är i just nu. Det kommer gå över till slut och jag kommer må bättre i framtiden, så det ger mig en stor lättnad. Allt jag känner är tillfälligt och det är okej. Jag känner mig inte som "Elin" just nu. Det känns som att Elin lever i fel skal, i fel kropp. Denna kroppen är inte min, den är någon annans. Det är en perfekt och fin kropp, men den är inte min. Det är så jag känner just nu och har känt ett bra tag nu. Jag trivs inte i mig själv... Det känns så jävla hemskt att säga det när man är kroppsaktivist, men detta är min verklighet just ju. Kanske behöver jag bara bli van vid att jag ser ut såhär nu, men fan vad det är jobbigt när ens ätstörningstankar blir triggade av min viktuppgång. Jag vill inte hamna i mina ätstörningsspiraler igen, men det är svårt när min kropp har förändrats på så kort tid. Som jag skrev innan så kommer allt det jag känner att försvinna till slut och allt kommer bli bättre. Så jag är inte orolig över min framtid, men jag vill bara må bra nu när jag har jobb och har så mycket att se fram emot. Jag vill inte att mitt psyke och mitt självhat ska stå i vägen för detta!Wow, jag bara babblade på här märkte jag, men jag behövde öppna upp mig och bara skriva ut allting som försiggår i mitt huvud. All eloge till er som har läst hela inlägget, det hade inte jag själv pallat göra haha :) Jag hoppas i alla fall att allt är bra med er och att ni tyckte om detta inlägget! Jag kan inte lova att jag kommer posta mer regelbundet, men tro mig, jag ska försöka!Puss och kram!