Att bry sig eller att inte bry sig?

Ni anar inte vilka jävla konflikter jag har inom mig, konflikter som grundar sig i att jag ska bry mig om vad andra tycker och tänker om mig, samtidigt som jag absolut inte ska göra det. Svaret känns ändå självklart - man ska inte bry sig vad andra har för åsikter och tankar om en. Men är det så lätt, att efter ett helt liv där man ständigt gjort allt för att behaga andra, att bara stänga av dom tankarna och sluta bry sig? Nej, det finns ingen on/off-knapp som man bara trycker på som gör att detta problemet försvinner. Det går att sluta bry sig, men det kan dock ta tid. Det är precis som ett beroende. Under en period så funkar allt rätt så bra och man bryr sig inte alls vad folk tycker om en, medans man senare får ett återfall och bryr sig galet mycket om allas åsikter om en. Men så länge man håller sig på rätt bana och ser ljust på framtiden så kommer dessa tankar att till slut gå över, eller?Vi människor är ju faktiskt djur, däggdjur, och som det är i de flesta djurs instinkter och natur så vill man befinna sig i en flock för att vara tryggare och för att kunna försvara sig själv bättre i en fara. Så är det för människan. Vi vill vara i en "flock" där vi blir accepterade och får skydd. Det ligger i våran natur och därför blir det per automatik så att vi bryr oss om vad andra tycker om en. Vi vill hitta en behörighet där vi känner oss trygga och välkomna, så därför vill vi göra allt för att behaga andra. Dessa instinkter som ligger i våran natur är inget vi inte kan hjälpa, eftersom vi för hundratals år sedan behövde dom, men ifall vi tittar på hur samhället ser ut idag med alla normer och förutfattade meningar, så passar faktiskt inte dessa instinkter så bra in längre. Vi utsätts inte för några direkta faror eller att bli övergivna mitt ute i det vilda. Dessa faror brukar idag istället bestå av normer, stereotyper, grupptryck, mobbning.. En hel lista kan göras. Bryter vi mot alla dessa faktorer blir vi utstötta och ensamma från dom som faktiskt följer samhällets oskrivna regler. Helt sjukt, jag vet, men det är så det ser ut för tillfället.Jag har under så många år försökt att bli kvitt detta tankemönster som gör att jag helt och hållet tvivlar på mig själv. Jag har så länge velat bli fri från att bry mig om vad andra tänker om mig och det är fortfarande en kamp jag fajtas med. Man ser så många människor som verkar ha lyckats med detta och man blir så inspirerad och glad över att se denna utvecklingen. Jag tänker då på större profiler, alltså kändisar, som öppet visar att dom inte bryr sig. Men ibland så brister det även för dom. Man kanske får höra någon annans uppfattning om en och man försöker kasta bort det, men det kan ändå bli inprintat i hjärnan på ett sätt som gör att det bara gror och gror tills man faktiskt börjar bry sig. Många gånger kan det även vara något som inte nödvändigtvis är riktat mot personen i fråga, utan det kan vara något så enkelt som att det kan vara en ny bantningstrend som cirkulerar runt bland sociala medier. Man kanske totalt nonchalerar det vid första anblick, men ser man det dag för dag så kan hjärnan till slut normalisera det och man faller för stereotypen som sägs göra så att man blir mer accepterad som människa. Modeindustrin är bara ett av olika forum som kan påverka en på detta sättet. Man ser det varje dag vart man än vänder sig, så till slut tror man på att ens kropp ska se ut sådär eller att man ska bete sig som dom gör. Hjärnan är verkligen ett riktigt läskigt redskap i våra kroppar..Anledningen till varför jag skriver om detta ämnet är för att jag känner att detta är en så stor del av min ångest. Mycket av min ångest bygger på vad andra ska tycka och tänka om mig, både hur jag ser ut och hur jag är som person. Inte ifall det kanske är nära vänner jag haft länge, men det kan vara så när det gäller en förälskelse, kollegor och chefer. Usch, jag får fan rysningar av att bara skriva dessa tre faktorer. Är det så att den jag är kär i tycker att det till exempel är snyggt med mycket smink, så vill jag alltid vara sminkad framför hen för att behaga dennes tankar och åsikter om mig. Om jag får en tillsägelse från min chef eller att jag får höra att mina kollegor snackar skit bakom min rygg i fikarummet, så gör jag allt för att göra det bästa jobbet någonsin, även fast jag totalt bryts ned inombords. Jag vill bara vara bra och känna att andra uppskattar mig, men det är omöjligt. Alla är vi olika, vi ser olika ut och vi har olika personligheter, så man kan inte behaga alla runt omkring en. Och vet ni? Man behöver inte behaga någon annan än sig själv! Det känns som att jag nämnt detta i tidigare inlägg, men det är så värt att nämna igen - du kommer leva med dig själv för resten av ditt liv, så ta hand om dig själv och bry om dig själv. Ganska fint ändå va? Jag vet inte ifall man någonsin kommer komma över denna tankefällan, men man kan definitivt förminska den och inte göra en så stor grej av den. Man får försöka att inte tänka så mycket, vilket känns övermäktigt att bemästra, men det går. Man får bara låta det ta sin tid! Tänk på dig själv istället och vad du vill med dig själv och ditt liv. Vill du träna fem gånger i veckan? Gör det! Vill du käka godis varje dag? Kör hårt! Vill du sluta vara din chef konstant till lags? Säg upp dig och hitta ett nytt jobb med en chef som faktiskt värdesätter dig och ditt arbete! Du styr din egna båt, så gör det som känns rätt.Jag hoppas att ni förstod budskapet i detta inlägget och att du inspirerades av mina tankar kring detta. Jag vill även tillägga att i samma stund som jag skriver detta så har jag igång en omröstning angående detta. Frågan är ifall man bryr sig om vad andra tycker om en. Än så länge är det 62% av dom som svarar som bryr sig och som skriver vad det är de är rädda att bli dömda för. Det är många som har svarat, så vi är många som bryr oss om detta. Jag tänker att detta kan vara en liten tankeställare för oss alla, så att vi kan ha en större insikt i att detta faktiskt är ett väldigt stort problem. Tack för att du läste, vi ses i nästa inlägg!