Jag föll, hårt..

Amen hej allihopa! Det var ett tag sedan.. Men nu är jag tillbaka och planerar på att stanna (lita inte på mig sorry)!  Att jag bara lade upp ett inlägg här på bloggen helt plötsligt utan någon förklaring som jag så poetiskt och filosofiskt skrev ihop mitt i natten för någon vecka sedan, det var nog lite smått otippat av mig, då jag gärna vill uppdatera om min livssituation efter att jag tagit mina små (stora??) breaks från bloggandet. Men icke, tydligen. Därför kör jag på en liten livsuppdatering för er i detta inlägget istället. Det vill ni ha va?? :)  För att vara lite mer på den seriösa sidan, som egentligen är svårt för mig för tillfället då allt är riiiktigt tufft (har gått igenom en hel del), så ska jag försöka hålla mig så allvarlig som möjligt. Detta är faktiskt mer allvarligt än vad jag själv trodde, och trodde att denna skiten skulle vara över nu! Men oj vad fel jag hade... Så låt oss starta där vi sist slutade. Jag var nästan på topp. Jag hade fått ett nytt, roligt jobb som jag älskade att gå till. Jag började styra upp allt jobbigt i livet och började se allt från den ljusa sidan igen. Hoppet hade kommit tillbaka kan man väl säga! När jag hade jobbat någon månad på det nya jobbet så började jag märka av att jag inte var mig själv, inte alls faktiskt. Jag var trött, andfådd och kunde inte samla mina tankar. Jag var tvungen att sitta eller ligga ner väldigt ofta och jag kunde inte koncentrera mig på något. Jag blev rädd för mig själv och undrade vad som hände med mig, men eftersom jag alltid har varit en sådan där kämpe som alltid ska kriga mig igenom allt, så puttade jag bort alla känslor och tankar så gott jag bara kunde så att jag kunde fortsätta med allt som innebar i livet. Detta gjorde jag under flera veckors tid. Jag tyckte att det fungerade bra, men vad jag inte visste då var att mina handlingar praktiskt taget byggde upp en bomb inom mig som sakta men säkert började bli färdig för sprängning. Alla känslor, tankar och alla symptom som tydde på att min hälsa var i fara sket jag i fullständiga, vilket i sin tur resulterade i att allt detta blev delar till bomben inom mig, och det byggdes bara på mer och mer hela tiden. Till slut, en dag, så gick det inte mer. Bomben sprängdes, och den sprängdes på jobbet. Jag fick men ren och skär panikattack som gjorde att jag helt och hållet tappade taget om allt, både psykiskt och fysiskt. Detta gjorde då så att brukaren jag jobbade för som personlig assistent, inte fick den hjälp hen behövde och hen blev även rädd och orolig fler både min och dennes skull. Det resulterade i det värsta som kunde hända mig just då - jag blev av med jobbet. Hade jag inte redan fallit hårt då när bomben sprängdes, så gjorde jag definitivt nu. Hela jag var förstörd. Jag visste varken ut eller in och jag blev helt apatisk. Jag ville inte vara med om detta! Varför skulle detta hända mig, och varför nu?!Jag ville, trots allt som hänt, fortfarande inte erkänna för mig själv hur jag mådde. Men under en tid märkte alla i min närhet hur jag mådde och vad jag inte längre klarade av att göra, och de blev väldigt oroliga. Efter många och långa samtal med de som står mig närmst så insåg jag hur illa det faktiskt var, så jag sökte hjälp. Sedan innan jag blev av med jobbet så besökte jag faktiskt psykakuten för att, ja, bomben hade sprängts, men nu sökte jag genom vårdcentralen och fick därigenom träffa en psykolog som gjorde en bedömning på mig. Psykologen blev chockad. Hon gav mig som facit i hand att jag måste ta detta på allvar och att jag skulle gjort det för längesedan. Hon blev märkbart orolig för min skull. Det hon kom fram till under bedömningen var att jag lider av svår ångest, depression och utmattning, och som om inte det var nog så har jag troligtvis antingen ADHD eller bipolär sjukdom, vilket jag snart ska gå en utredning för. När jag fick detta beskedet så fattade jag äntligen hur mitt tillstånd var. Jag måste ta detta på allvar och få rätt hjälp, tänkte jag direkt när beskedet kom. I nuläget har jag varit sjukskriven i snart en månad, och kommer vara det ett bra tag till, eftersom jag inte är kapabel till att varken jobba eller söka jobb. Skulle jag börjat med att jobba nu så hade jag bara fallit tillbaka. Jag måste få rätt hjälp och behandling innan jag kan gå vidare in i arbetslivet! Därför är jag nu hemma och försöker göra så gott jag kan för att kurera mitt psyke och min kropp, samtidigt som jag väntar på min diagnosutredning. Det är riktigt tufft faktiskt. Saker som att handla, städa, laga mat osv. är fruktansvärt krävande för mig och jag måste vila efter jag gjort någon sådan syssla. Jag är helt slut! Men jag känner ändå att det går åt rätt håll. Jag känner att det börjar bli lite lättare att "leva". Visst, vissa dagar är fortfarande riktigt tuffa då jag knappt klarar av något alls, men många dagar klarar jag av att göra lite smågrejer, vilket jag inte klarade för några veckor sedan. Det går sakta men säkert framåt helt enkelt!Denna uppdateringen hade kunnat bli så mycket längre, men jag känner att det får sluta här då jag, som sagt, är väldigt trött. Detta inlägget tog ca en vecka att skriva, medans jag innan kunde skriva ett inlägg på en kväll. Så ja, det säger väl sig självt?? :) Jag hoppas verkligen att ni fortfarande finns här och läser, och jag hoppas även att ni är många som till exempel lär sig av det jag skriver eller som känner igen sig och som vågar erkänna för er själva om hur ni mår. Den enda som står i vägen för sin egna hälsa är faktiskt dig själv, och du måste hitta din väg i livet för att rehabilitera dig. Du har mycket hjälp att få, men du kan också hjälpa dig själv. Du har den största makten över dig själv!Tack för att ni läste, jag hoppas att ni tyckte om inlägget! Until next time!Puss!