Sömnlösa nätter..

Dagarna brukar vara väldigt aktiva, antingen med jobb eller annat som sker i mitt liv. Jag gillar att hålla igång och att ha något att göra, annars blir jag så fruktansvärt rastlös att jag på riktigt kan springa runt i min lägenhet och skratta för mig själv (vem har påstått att jag är normal..?). Därför försöker jag alltid fylla ut mina dagar för att minimera risken till att jag får mitt lilla infall, jag menar, tänk ifall grannarna skulle se mig?! Not gonna lie though, hade jag sett mig själv så hade jag blivit glatt underhållen. Vem gillar egentligen inte att se en snart 21:årig tjej springa runt som en galning i sin lilla lägenhet i 190 km/h?? Frågar du mig så är det väl typ... Bara jag... Oh well, whatever!Som sagt så försöker jag alltid att fylla ut mina dagar med att göra saker så att jag sen när jag går och lägger mig på kvällen ska känna mig trött och för att känna att man "gjort nytta" under dagens gång. Och oh boy, visst känner jag mig trött! Men så fort jag lägger huvudet på kudden och har släckt alla lampor och stänger ögonlocken, så börjas det - ångesten kickar in, vilket leder till hjärtklappningar, oro, svåra tankar.. Tror ni att jag över huvud taget kan sova då?? Nej, precis. Det går inte. Folk säger saker till mig som: "men testa avslappningsövningar!", "kör på yoga" osv., men det handlar inte om att jag bara har svårt att slappna av - det handlar om att jag mår som sämst under kvällarna för att det är den tiden på dygnet som jag är ensam med mina egna tankar i mörkret och tystnaden. Under dagarna hittar jag ju på en massa annat, så då har jag inte heller "tid" för att grubbla över all skit som pågår i mitt huvud. Därför blir nätterna tillägnade till detta, och det är ju då absolut inte självvalt. Det kommer liksom som ett brev på posten och så bara hejsan hoppsan, så ligger man där och mår rent utav skit. Det går liksom inte heller att koppla bort dessa tankarna och känslorna, eftersom de är så fruktansvärt starka. Hade jag kunnat stänga av dom så hade jag gjort det för längesedan, men vissa tankar och känslor är starkare än andra och nästan oundvikliga ifall man inte lyckas tämja dom på något sätt, vilket jag då inte kan göra eftersom jag inte vet hur jag ska göra det. Därför ser jag så mycket fram emot att börja på KBT inom en snar framtid - för att lära mig hur jag ska göra för att tämja mina tankar och känslor så att jag någon jävla gång kan få sova!! Jag tänker inte gå in på vilka tankar och känslor det är jag upplever just i detta inlägget, eller över huvud taget, eftersom de är väldigt personliga. Mina sömnproblem har jag haft väldigt länge, men i nuläget är de värre än någonsin och de är även en stor anledning till min sjukskrivning. Det finns liksom inte på världskartan att jag ska ligga uppe hela nätterna och ha som nästan panikattacker hela natten, för att sedan stiga upp kl 5 på morgonen och jobba hela dagen. Det går inte. Någon natt ibland går det ju såklart att göra så, men blir det VARJE NATT, då går man fan under.. Jag brukar somna till slut. Kroppen måste ju få sova så den ser ju till så att jag får göra det, men när jag väl får sova så sover jag väldigt oroligt med sjuka drömmar som gör att jag spänner mig i sömnen. När jag då vaknar på morgonen så har jag väldigt ofta ont i huvudet, ryggen, käkarna och jag kan till och med ha träningsvärk i både armar och ben för att jag spänt mig så hårt (workout i sömnen waddup?!). Jag har ju inte bara ont i ca hela kroppen när jag vaknar, utan jag är ju såklart också skittrött. Trots att jag har sovit ett antal timmar, så är det precis som att jag ändå inte har fått sova tillräckligt många timmar eftersom jag sovit så sjukt oroligt. Så ifall man säger att jag kanske fått sova 7 timmar en natt, så känns det precis som att det bara varit typ 4 timmar. Därför händer det väldigt ofta att jag sover väldigt länge under dagarna, eftersom jag för det första inte lyckats somna förrän kanske kl 2,3 på natten, och för att jag sovit oroligt. Utvilad? No way José!Eftersom mina sömnproblem är som värst nu, där varje natt är skit, så orkar jag inte heller fylla ut mina dagar med att göra en massa sysslor. Att gå och handla, eller att ens gå ut med soporna är fan ett mission just nu alltså.. Kroppen och psyket säger liksom ifrån, den orkar inte eftersom den inte fått återhämtning genom sömnen. Det ger i sin tur ännu mer ångest eftersom jag klandrar mig själv för att jag verkligen inte klarar av att gå till affären "just idag" eller något liknande. Det är så sjukt dumt. Man ska inte klandra sig själv för något sådant. Man behöver inte alltid handla. Har man mat kvar hemma i kylskåpet, så klarar man sig ett tag utan att behöva handla. Men vi människor är experter på att vara taskiga mot oss själva. Vi är så självkritiska med höga krav på oss själva, så när man väl är på botten, eller i alla fall nära botten som jag är just nu, så blir man så besviken på sig själv när mathandling blir som svåraste hinderbanan någonsin. Jag ska försöka sluta bli besviken på mig själv, för jag gör alltid så gott jag kan varje dag. Jag är glad över att jag ens tar mig ur sängen om dagarna! Ett steg i taget, det räcker i längden. Ikväll vill jag bara kunna lägga mig på huvudkudden, släcka lampan, slappna av och bara somna och sedan sova gott resten av natten. Jag hoppas nästan som på ett mirakel vid detta laget, som gör att detta kommer ske. Vi får se helt enkelt.. Jag ser så mycket fram emot att gå på KBT, och jag hoppas på att det ska kunna hjälpa mig med att tämja min ångest. När jag börjat gå KBT så ska jag skriva om det här på bloggen, så att ni kan få ta del av min upplevelse med det och förhoppningsvis ta bort rädslan för er som känner att ni kanske hade behövt gå KBT, men som av olika anledningar inte gör det. Jag vill ta bort tabun och skammen över att gå på KBT. Tabun och skammen är inte värd den psykiska ohälsan. Ni får ha det så fint, och glöm inte bort att ni är perfekta och vackra, precis som ni är!Vi ses i nästa inlägg!Puss och kram!