ett raderat inlägg

Hej på er, Inatt så hade jag en av de värsta nätterna av mitt liv, jag har ju klarat mig några dagar utan mina mediciner mot min depression och ångesten men inatt så gick det överstyr och mina känslor blev en stor knut. Jag har verkligen varit på min kära pappa att han inte får glömma att ta ut medicinerna idag, för jag klarar inte av en till natt med alla tankar. Jag skrev ett inlägg ifrån mobilen inatt medans min älskade låg och sov, några av er fick läsa det medans andra fick stå över. Inlägget raderades när jag vaknade imorse ifrån min mardröm, dels för att jag inte vill att min blogg ska vara så "öppen" om det negativa som finns i mitt liv, ni ska givetvis få följa med på min resa men nattens inlägg blev inte så filtrerat som mina inlägg brukar vara. Kortfattat så grät jag flera timmar i streck, jag blev dränkt i självhat, minnen som inte längre finns och alla känslor. För varje liten tanke så grät jag mer och mer. Larmet ringde vid 8 och jag vaknade upp direkt, höll på med mobilen och läste några meddelanden. Min privata instagram hade blivit spammad med quotes och bilder som är triggande för er som lever med depression, men inläggen kommer att vara kvar eftersom att min privata instagram inte är lika "viktig" som min blogg är. Jag hade ett missat samtal ifrån min pappa och jag visste att jag var tvungen att gå upp ur sängen och möta världen. Jag valde ut ett par vanliga jeans och någon hyfsat varm tröja, idag så skulle jag och barnen ut i skogen och jag kände inte för att frysa alldeles för mycket. Mitt humör var obeskrivligt, tom, ledsen med ändå tom. När jag väl hade kommit ut ur mitt rum och befann mig i köket, stirrandes på kylskåpsdörrarna i hopp om att hitta aptiten så ringde jag pappa. Det blev en risifrutti och ett glas juice, enligt mig en ganska bra frukost. Skorna sattes på, och även halsduk och jacka. Hörlurarna sattes in och en aning sorglig musik spelades i mina öron medans jag tog min 5 minuters promenad till jobbet, livrädd för tanken att barnen skulle märka att någonting var fel. Jag möttes redan vid entrén av glada små barn och mitt humör blev förändrat för en stund, jag fick sätta på mig ett leende och ta mig ut i skogen tillsammans med dom. Dagen gick ganska snabbt, när man har så mycket liv runt sig så kan man inte fokusera på sina egna tankar och känslor, även fast man vill så funkar det inte. Det händer saker hela tiden runt omkring och man har ansvar över allting. När klockan slog 13:30 så sa jag hejdå till barnen efter att ha lekt tjuv & polis. Jag möttes av kramar, så många kramar så att jag ramlade baklänges på en madrass som fanns bakom, barnen föll med och vi skrattade ordentligt, även jag. Dom ville inte att jag skulle gå, och det kändes ganska bra att få höra det..trots allt så är det ju faktiskt barn som är de ärligaste människorna. Just nu så är det ganska så stabilt, jag äter pizza och en semla, inte så hälsosamt men jag har inte ens energi till att bry mig eller för att ta mig till gymmet. Jag känner mig matt, ingen större sorg, ingen större lycka. Jag vill dra täcket över huvudet och vakna upp när jag mår bra igen. Inte för att jag minns hur det känns att må bra utan tabletter. idag var det en jobbig dag.