när man vänjer sig

Det finns en tid då all smärta och sorg har blivit till en vana, jag har svårt att sätta finger på om det är någonting gott eller någonting ont. Man vill egentligen inte vänja sig vid smärta, sorg etc - men kroppen gör det ändå. Som någon sorts försvarsmekanism så går kroppen igång och lägger på emblakräm på den psykiska såret, ren magi och samtidigt en gnutta tragedi. Det kanske låter otroligt sorgligt men det fanns en tid då smärtan var ett levnadstecken för mig, jag kände ingen större lycka så jag fick trivas med det negativa..tills kroppen kom med emblakräm. Jag har varit i många olika negativa banor här i livet, trots mina fåtal år här. så har jag haft en kamp mot både elaka män, elaka kvinnor, sjukdomar och död. Tillslut så känns ingenting nytt längre, ingen större sorg gör mig tyngre efter att någonting tragiskt har hänt. Min kropp har vant sig vid förödelse och negativa händelser. De negativa känslorna var det ända som påminde mig om att jag fortfarande levde, jag är fortfarande levande. Som tur är så är jag inte längre fast i den banan, jag har börjat hitta det positiva och vackra här i livet. Det tog många år och mera upplevelser än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig..men nu är jag där. Givetvis så finns det dagar som får mig att känna mig tom och värdelös, men jag vet inombords att mina hjärnspöken bara försöker lura mig in till den gamla banan..ovetandes om att jag stängde den dörren för några månader sedan när han kom in i mitt liv.