rädslan för andra människor

Hej på er kära vänner! Dagens inlägg kommer att handla om social fobi, någonting som jag själv lider av. Social fobi är någonting som vi verkligen behöver prata om mer öppet enligt mig, så let's go. När jag gick i grundskolan så hatade jag att prata inför klassen, ordet presentation var det värsta av allt. Att stå framför alla dessa människor, deras ögon fokuserade på mig, deras fulla uppmärksamhet. Jag trivdes inte alls där uppe. Jag minns inte vart min sociala fobi började, jag hade inga problem att sjunga på en scen men jag ville verkligen inte prata inför människor. När man väl stod där framför alla ögon så började man skaka, stamma, svettas och alla ord man har tänkt på för att göra presentationen så bra som möjligt försvann på 3 sekunder. Där stod man, blottad, livrädd och väldigt liten. Detta förföljde mig till gymnasiet och där blev det bara värre då muntliga presentationer var vanligt, jag gjorde allt i min makt för att få hoppa över det, sjukskriva mig, skolka eller göra någon annan uppgift istället. När lärarna frågade slumpmässiga elever i klassrummet angående något förhör och man själv blev vald, skräcken. Jag visste svaren men dom försvann så fort fingret landade på mig. Kvar satt jag, stum och ännu en gång..väldigt liten. Inom vissa områden så kan jag prata hur mycket som helst, min reumatism, skönhetsideal etc. Men vanliga förhörsfrågor har jag svårt med. Med åren så utvecklades dessutom en telefonfobi, att prata i telefon var obehagligt, att ringa samtal till andra än familjemedlemmar var det värsta. Tänk om man säger fel? Då gör man bort sig totalt. Idag så är det lite bättre, vissa dagar så kan jag ringa flera samtal per dag och andra dagar så får någon annan ringa åt mig. När min sociala fobi var som värst så vågade jag knappt gå utanför dörren, jag kunde springa in i människor som kanske inte var så snälla, eller människor som bara stirrade på mig. Om jag gick förbi ett tjejgäng som stod och pratade så kunde jag tro att dom pratar illa om mig. Alla människor var hot och jag levde i min säkerhetsbubbla nere i mitt rum. Det enda stället som jag kan vara på utan att fokusera på andra människor är gymmet, jag är nervös när jag ser genom fönstret att det är många människor där men när jag väl öppnar dörren och sätter i mina hörlurar med musik så försvinner all rädsla och nervositet, jag blir odödlig. På så sätt så har gymmet betytt mycket för mig, jag går dit när jag mår bra, jag går dit när jag mår dåligt för att må bättre. Jag har fått lära mig på senare dar att folk gärna vill stå bakom och heja på dig när du försöker göra så gott du kan, men så fort du gör någonting bättre än dom så förvandlas deras hejande till buande och helt plötsligt så står du där ensam med dina hantlar och din frustration. Jag vände den frustrationen till styrka, jag tog en tyngre hantel och tränade för mig själv. Ni som ogillar det jag gör, det jag skriver och det som jag står för är mer än välkomna att stå bakom att bua, men i slutändan så kommer det vara ni som hjälpte mig upp för backen.