Nu nu nu.

Livet brinner i mig. Mycket känns läskigt och okontrollerat. Men samtidigt roligt på ett sätt jag inte känt på många år. Jag går och lägger mig varje kväll i förhoppning att natten ska gå snabbt så jag får vakna igen och göra allt igen. Jag är så kompiskär, livskär, konstkär och Stockholmskär att jag nästan inte vet vart jag ska göra av mig själv. Varje dag som jag vaknar vet jag aldrig hur den ska sluta. Dagarna spenderas i skolan, i verkstäderna, i ateljén, i caféet. Vi skrattar så mycket åt allt, vi skrattar jämt. Hamnar i knasiga situationer, hamnar på äventyr. Vi har lärt känna kaffekillen så bra nu att vi hänger med honom utanför skolan. När vi inte gör det hamnar vi på vernissage, på en pizzeria med Belinda eller varför inte med en vinbox i ateljén. Vi skrattar åt att vi för tredje dagen tar en korv på pressbyrån till middag innan vi drar vidare. Vi skrattar åt att vi numer känner någon på varenda linje på hela Konstfack. Livet känns som en film och jag får ont i kroppen bara av tanken att december snart är här. Jag vill aldrig att denna hösten ska ta slut. Att vara 26 år liknar mer att vara 20 år än vad jag någonsin kunnat tro. Det känns som att allt måste hända nu. Jag har inte tid för sen, eller förr. Jag har knappt tid för nu.