Om att bestiga berg och bada i en fjord.

Att åka timme efter timme efter timme för att ta sig upp i norra Norge. Att sova i våningsängar i ett trångt rum i en fjällstuga vid en fjord och berg som klättrar upp mot himlen. Att vandra tills utmattningen når den gränsen att man inte riktigt vet vad. Att få vakna upp i en tyst tyst stuga kl. 6 på morgonen och äta frukost tillsammans vid tända ljus för att sedan sätta sig i bilen och åka iväg.  Jag har bestigit mitt första berg i livet. Ett av Norges högst berg. Det va något av det mest psykiskt och fysiskt utamanande jag gjort i hela mitt liv. Fick panik på ett passage där man va tvungen att klättra. Det va strax innan toppen så stupen som va på varsin sida av klippan va ca. 1500m över vattenytan. Fick hjälp av en supergullig kvinna från Norland och lyckades komma över paniken för att känna klättra vidare. Nåde toppen. Kände mig så stolt över mig själv. Känns som vi varit borta längre än fem dagar konstaterade vi igår på Oceanen när vi sågs en sista gång för att skåla. Två flaskor Cava och sen dansade vi på födelsedagsfesten för Alexander som va i Foajén.  Är lite melankolisk över att de senaste veckorna är över. Ett Way out West som va så jävla roligt och som övergick till en vandringsresa med bästisar. Så svårt att överträffa?Jag och Sofia har iallafall bestämt att vi ska skapa en barnbok tillsammans och det känns så himla fint. Har velat göra det så länge och nu känns det plötsligt så lägligt. Tänker en realese-fest på kanske Tapasbaren?