Vanligt.

Det är högsommar och staden känns precis som vanligt fast lite lugnare. Ligger på kökssoffan och sträcker ut mig precis så som jag gjort så många gånger tidigare. Pratar med pappa och frågar  ”Tror du att det kommer bli något av mig?” ”ja det är klart” säger han med en övertygelse som får mig att vila i tanken. Aldrig vågar jag lita på att det kommer bli bra. Aldrig vågar jag lita på min egen kapacitet att ta mig någonstans.  På kvällen går jag ut och ölar. Träffar någon bekant bakom disken på oceanen. Hej hallå vad gör du nuförtiden?  Dricker öl? Jobbar på Liseberg? Kan inte det få räcka.  Ändå är denna sommaren som en varm kram. Som en övertygelse över att allting bara fortsätter. Oceanen, andra lång och samma arbetsledare på Liseberg. Allt ser precis ut som vanligt, känns som vanligt och alla beter sig som vanligt.  Gud vad jag älskar allt det vanliga.