Vardagarna vardagarna vardagarna.

Det är så mycket just, samtidigt som jag inte gör så mycket alls. Men så mycket i huvudet. Jag blickar tillbaka på de senaste åren. Stockholm. Allt det svåra. Allt det fina. Allt det roliga. Allt det skrattretande. Hur ont allt gjorde i början. Hur roligt mycket blev sen. Hur det är att bli tillsammans med någon och flytta och kanske tappa sig själv lite. Att arbeta som konstnär, ibland av fel anledningar. Att få vänner som känns fel, som en illapassande sko, men att sedan få nya. Att kämpa för dom små grejerna, som känns så stora. Att inte veta vad man håller på med. Att just den känslan leder till mycket handling. Att göra Malmö, att bo en vår i Gbg. Hur man vill få något att verka jämfört med hur det egentligen är. Det är så svårt att vara ung? Nästan som en maraton där man stundtals drabbas av en känsla av att man springer åt fel håll, eller att alla andra är längre fram.  När jag inte grubblar sitter jag i skolan. I biblioteket, klasskamrater på olika bord, en medlemskaffe från Hemköp framför mig, skriver om konsthistorien från antiken till nutid. Går ut och andas frisk luft, med en kompis eller så jag stöter in i en barnens ö kollega eller en bekant, står och pratar. ”Så underbart att äntligen vara här, man mår så mycket bättre”.  Det sker happenings rakt upp i entrén, utställning i Vita havet och något performance i biblioteketsgången. Jag frågar Atto om det är supermarket men hon vet inte. Njuter så mycket av att det händer saker, något jag förut alltid tog självklart. Vi planerar vad vi ska sälja på årets julmarknad, hör historier om hur någon i parallellklassen sålt keramik för 30 000kr.  Jag målar igen. En kväll på köksbordet målar jag två målningar. Det känns stort. Utanför fönstret hör man en konsert. Trumpet, trombon, någon jazztrummis. Atto skriver ”hör du också?” Vi bestämmer oss för att smyga ner och kolla vad det kommer ifrån. Det är förskolan bredvid som har konsert för barnen i trädgården. Något barn springer runt med trumpinnar och dansar. Vi står och kollar en stund, applåderar efter varje låt. Livekonsert. Vid återvinningsstationen bredvid har folk också stannat. Främlingar kollar på varandra och ler. På helgen sitt jag i trädgården, gör inte så mycket alls. Väntar på att Daniels ska komma hem från något gig. Tänker, vetskapen om att jag inte har någon aning om vart jag kommer vara om ett år. Det räcker  just nu.