Illa ute?

Godmorgon på er! Första maj och en ledig dag för hela familjen mitt i veckan. En av fördelarna med våren - alla dessa röda dagar som kortar av veckorna lite:) Jag har sånt kli i kroppen, pirr blandat med lite olust men framförallt en enorm rastlöshet. Som om jag står på en startbana och varvar motorerna i väntan på take off. En take off som kanske aldrig kommer? Jag längtar efter miljöombyte, äventyr och ett behagligare klimat. Men mest av allt längtar jag efter ett annat sätt att leva. Ett sätt som innebär ett lugnare tempo, mer tid tillsammans med familjen där vi verkligen får vara chefer över våra egna liv och designa det som vill - inte som svenska samhället vill designa det. Det här är ingen ny känsla, både jag och maken har egentligen haft det här pyrande i oss ganska länge men under våren har det blivit oerhört mycket starkare och tydligare, framförallt för maken som ändå varit lite mer tveksam än jag hittills.  Vad gör man när man inser att ens hårt förvärvade skattepengar ramlar ned i fickorna på en totalt oduglig kommunstyrelse? En kommunstyrelse som hastigt och lustigt bestämmer att vår fantastiska byskola ska läggas ned, redan nu till hösten. Som propagerar för storskolor som varken gynnar elever eller pedagoger. Man blir förbannad. Och besviken. Och oerhört ledsen. Men jag kan inte låta bli att tänka, att man har ett val. Antingen känner man denna ilska, frustration, sorg och besvikelse men fogar sig ändå och faller in i ledet. Surt muttrandes över hur missnöjd man är över deras sätt att totalt ödelägga kommunens skolstruktur. Eller så använder man alla dessa känslor som en utlösare till att faktiskt göra något. Till att inte foga sig. Kanske är det just det här vi behöver för att göra slag i saken och göra verklighet av drömmarna om ett annat slags liv, någon annanstans?  Men, det är ju inte bara att ta vårt pick och pack och dra. Ska det bli hållbart och bra så måste det göras ordentligt, med grundlig planering. Var vill vi bo? Var finns riktigt jäkla bra skolmöjligheter för barnen? Hur ska vi försörja oss? Ska vi sälja allt eller hyra ut till en början? Vi har en grov plan, men många finjusteringar måste göras.  Det känns läskigt, såklart. Lämna tryggheten hemma i Sverige. Men det känns ännu läskigare att fortsätta drömma men aldrig göra något åt det, att aldrig prova. Läste ett citat någonstans som sa att man är illa ute om landet som icke är, känns mer lockande än landet som är. Att man är illa ute om man inte kan känna sig tillfreds där man är, utan hela tiden längtar till något annat. Och kanske är det så. Men jag tror också att man är illa ute om man drömmer så starkt om något, om man på djupet känner att man inte riktigt är på rätt plats - men aldrig vågar göra något åt det. Någon där ute som går i liknande tankar och funderingar? Kram/E