Farmor

I söndags morse gick min farmor bort. Hon drabbades av en stroke för tre år sedan och blev rullstolsbunden. Hon förändrades en del, men har trots det oftast vart pigg och glad, kämpat och tänkt positivt. Hon ville bli frisk och stark. Hon ville skaffa husbil sa hon, och spela golf igen.I fredags fick hon en liten blödning och åkte in till sjukhuset. Hon fick blodtransfusion och värdena blev bättre. Farfar och min faster hälsade på henne i lördags och då hade hon lite ont i armarna och benen och så, men hon pratade och var pigg. I söndags morse var sköterskorna inne på ronden, farmor var pigg och pratade, blodvärdet hade stabiliserat sig. När de sen kom in nästa gång, bara någon timme senare, hade hon somnat in.Farmor blev 82 år. Vad jag vet så har hennes liv vart rikt på både kärlek, vänner och upplevelser. De sista åren har vart kämpiga, från att ha spelat 18 hål på golfbanan ett par veckor innan till att bli rullstolsbunden.Hon ringde mig alltid flera gånger i veckan. Hon ringde alltid för att höra hur jag mår, hur Rickard mår, hur barnen mår, för att sjunga en visa för Ludde, eller bara för att berätta att de saknar oss. Ibland svarade jag inte när jag inte hade tid, för jag visste att samtalen alltid blev långa. Men de sista veckorna svarade jag alltid, oavsett om jag stod dumt till, kanske mitt i blöjbyte. Eller mitt i matlagning med två gnälliga barn i bakgrunden. Det är jag glad för. Varje gång hade jag i bakhuvudet att det kunde vara vårt sista samtal, bäst att jag svarar. Men när vi pratade i torsdags visste jag inte att det faktiskt var det. Tänk om jag vetat. Älskade farmor.Och min farfar är helt magisk. Om jag inte missminner mig så har de vart gifta i ca 60 år. I nöd och lust. Varje sekund har han stått vid hennes sida, kämpat för henne och samtidigt knappt själv sovit en blund sen hon fick stroken. Innan sommaren fick hon äntligen plats på korttidsboende, en vecka i månaden. Hon var där sin första vecka, sen ringde farfar och avbokade de andra två tillfällena. Han ville träffa henne hela sommaren. Hans knän pajade, men han tog ändå långa promenader i solen med henne i rullstolen. De satt på balkongen till sent på kvällen, med utsikt över Kattegatt. Han har gjort allt för henne. I nöd och lust. Det är kärlek.Jag kommer alltid sakna min farmor. Just nu gör det mest ont och känns tomt. Jag saknar hennes röst i telefonen. Jag hoppas att farmor har det bra där hon är nu, att hon slipper ha ont och att vi nån gång ses igen.Jag älskar dig, farmor!