Hej. Detta är nog första gången jag skapar en blogg och skriver ett inlägg med avsikt att sedan publicera det. Det känns nervöst men samtidigt precis lika behövligt. Jag har testat publicera mina tankar och känslor på andra sociala medier förut, det har känts okej, ibland mer bra än andra gånger. Sådant som känslor varierar ju så pass mycket att jag nu för tiden inte riktigt vågar säga hur jag känner om något. Vissa vet nog vad detta inlägg kommer handla om, andra kanske tror sig ha en aning, medan resten inte har den blekaste aning. För att inte dra ut på det hela mer än nödvändigt, och i risk för att låta som att detta inlägg har en hög efterfrågan, så kommer detta inlägg handla om hur min psykiska ohälsa har fått mig att må och hur pass avgörande det också är, just hur man mår.Jag fick min diagnos, depression, för drygt ett år sedan. Jag misstänker dock att diagnosen har vart en del av mig sedan långt innan. Just den delen, att inte ha en diagnos men samtidigt må så dåligt, är en extremt obehaglig kombination. Jag hade ingen aning om varför jag fick sådan intensiv ångest över småsaker som för en frisk människa enkelt kunde vara något man bara skakade av sig. Det kunde aldrig jag och det gjorde mig så pass illa att jag var övertygad om att det var något fel på mig, jag kände mig oerhört onormal och framför allt överkänslig. Jag fick även höra i flera sammanhang hur jag var en överkänslig person och jag absolut hatade det. Vadå överkänslig? Jag KÄNNER såhär. Säger en person att du gjort den illa berörd så har du inte rätt att påstå att du inte gjorde det. Detta har jag insett i efterhand, vilket hindrade mig i flera år från att förstå att jag hade rätt att känna det jag kände och att den eller de som inte kunde hantera min "överkänslighet" inte egentligen skulle fått äran att göra det heller.Just min depression har alltid haft ett väldigt stadigt grepp om mig, lite för stadigt kan jag ibland tänka, hur orkar man hålla fast så hårt, så pass länge? Jag spekulerar dagligen kring vad denna depression bekostat mig och tagit ifrån mig. Så många gånger har jag vart tvungen att tacka nej till resor, kompishäng och vinkvällar för att jag helt enkelt inte klarar av att kliva upp ur sängen, byta om eller duscha. Bara tanken av att röra mig från plats A till B ger mig panik. Jag svettas av tanken att behöva föra en konversation, vetandes att mitt i allt, fullständigt oprovocerat, kan jag få en klump i magen medföljt av en ångestattack. Hur ska jag ens börja förklara detta för personen mitt emot mig? "Hej, jag vet inte vad det var som du precis sa eller varför, men det gav mig just en enorm ångest som jag inte kan arbeta bort"? Hur flummigt låter inte det för mitt sällskap, medan det för mig är en förekommande händelse. Därför är det så himla lätt för mig att bara eliminera mig själv från dessa situationer, vilket resulterar i att jag inte träffar mina nära och kära så ofta som jag faktiskt vill. För jag vill verkligen, jag älskar mina vänner så otroligt mycket, men tro mig när jag säger att det är fysiskt omöjligt för mig att ta mig till dig, det är också omöjligt för mig att ha dig i min närhet, oavsett vart vår träff utspelar sig. Det är för mycket ansvar att veta att du tagit dig till mig för att träffa mig, men så kan jag inte erbjuda dig något förutom tystnad.  Nu kommer jag till den delen som svider mest av allt att prata om, men som jag känner att jag vill få fram. Jag ska förklara längre ned just varför jag vill få fram detta. Jag har bott i Oslo i lite mer än ett halvår, jag har haft det helt fantastiskt, fått så många nya vänner och upplevt en massa härliga äventyr med mina närmsta vänner. Jag har samlat på mig nya erfarenheter och verkligen lärt mig hur det känns att stå på egna ben. Min flytt till Oslo är något jag alltid kommer ha med mig, för resten av mitt liv. Hur roligt och behagligt jag än hade det, fanns det tusen ögonblick av sorg och ångest, vilket jag även förväntade mig. Jag kan ju inte flytta till Oslo och förvänta mig att min depression inte ska flytta efter. Men jag gjorde det ändå, åt helvete med min depression, flytta efter då om du är så himla tvungen. Efter månader utan några enorma incidenter så kom natten då jag inte längre kunde hålla tillbaka den massiva ångest som jag hade börjat känna av mer och mer och efter en viss tid av "Ska jag, ska jag inte?"- tänkande, så valde jag att i ett onyktert och upprört tillstånd ta en överdos på mina utskriva ångestdämpande tabletter. Jag vaknade upp på sjukhuset morgonen därpå, svag och ovetandes om hur jag hamnat där. Läkarna berättade för mig att mina föräldrar blivit informerade om vad som hade skett under natten och att pappa skulle landa i Oslo under kvällen. Mitt i denna information kämpar jag med att hålla ögonen öppna och får även order om att äta det som är placerat framför mig, vilket sågs som det absolut värsta någon kunde be mig att göra just då. Jag var för svag i kroppen för att ens ta ett ordentligt andetag och nu ska jag trycka i mig en jävla frukost?. Utan att gå in på några närmre detaljer så var pappa med mig på sjukhuset vid utlovad tid och flög mig hem dagen därpå när jag blivit utskriven. Att komma hem var så jobbigt, i flera dagar kunde jag inte duscha eller äta ordentligt, vid ett tillfälle var min pappa tvungen att mata mig några tuggor för att jag var så ovan vid att äta, detta resulterade även i kväljningar. Därför har jag flyttat hem och det är av denna anledning som jag känner att jag vill skriva ut detta nu när jag ändå skriver. Jag får nämligen frågan "Har du flyttat hem nu?" "Jaha varför då?" väldigt ofta när jag träffar på folk som jag inte träffat sedan jag kom hem, eller sedan jag flyttade. Det är absolut inte de personernas fel att de frågar, det är en fullt relevant fråga. Men jag tänker inte svara "jag kom hem ofrivilligt för att jag tog en överdos" utan jag kommer ljuga och säga att det kändes som att det var dags helt enkelt, Och just den lögnen tar mig tillbaka till natten av olyckan och det gör ont i både kropp och själ att kastas tillbaka till den natten vid varje tillfälle frågan ställs mig. Nu kommer inte alla läsa detta inlägg, så jag är övertygad om att jag kommer få frågan igen, och då kommer jag inte säga sanningen då heller, för det känns bara opassande att kasta ur sig mitt i en vardaglig, kanske smått framtvingad, konversation. Personen kanske frågar mig varför jag kommit hem för att vara artig och så ska jag kasta ur mig att jag tog en överdos, snacka om stämningssänkare.  Vissa som läser detta kanske tänker "Men gud vilket personligt inlägg, håll dessa detaljer för dig själv, varför öppna upp dig så mycket för så många?". Så tänkte jag också förut, jag berättade inte ens för folk att jag tog antidepressiva för att jag skämdes. Kan ni förstå? Jag SKÄMDES över något som var bortom min kontroll. Så med tiden har jag insett att min depression och vad den är kapabel till att få mig att göra, inte är något jag tänker skämmas över för en endaste sekund. Jag ÄR inte min depression, jag är så mycket mer än så. Jag har så mycket att tillföra och det smärtar mig självklart att jag inte kan göra det alla gånger som jag vill det, men det är även väldigt viktigt för mig att prata om mitt tillstånd, uppmärksamma att det är verkligt, avgörande och extremt jävla jobbigt. Det sätter så många hinder och krokben i min vardag att jag inte tror att jag någonsin kommer kunna se fram emot något igen. Jag började gråta för ett par månader sedan när mamma och pappa bokade en fantastisk resa till Santorini i sommar, för det var alldeles för mycket ansvar att tacka ja till en sådan resa, så jag krävde att de bokade med avbeställningsskydd. Depression och ångest är så himla oberäkneligt och det är något jag lärt mig på det svåra sättet under all denna tid. Jag har gått ut med mina vänner och trott att jag kommer ha roligt, för jag hade ju roligt sist jag var ute. Men så är jag tvungen att ringa till mamma 3 på morgonen i fullständig panik och hyperventilation och be henne hämta mig. jag kan inte delta i evenemang som jag tidigare hade längtat till. Det är mycket jag inte längre kan göra och det är plågsamt att vara så pass begränsad, hela tiden.  Hela detta ämne är så enormt viktigt för mig, det ligger mig jättevarmt om hjärtat och jag vill så gärna må bra, jag försöker.