Vill börja detta inlägg med ett stort tack till alla er som hört av er och på något sätt visat ert stöd efter mitt senaste inlägg. Det tog förmodligen upp några minuter av er dag att skicka iväg en kommentar eller ett meddelande, men jag bär med mig era ord längre än så. Tusen tack, det gör verkligen en markant skillnad att få ett fint bemötande när det gäller ett så pass känsligt ämne. Det har förmågan att värma ens hjärta under de allra kallaste dagarna. Jag kan tänka mig att de flesta som inte känner mig så väl, utan oftast träffat mig i sociala sammanhang, inte hade en aning om att det är såhär jag har mått och mår. Det märks inte på mig att jag lider av en depression och av ångest, jag har förmågan att dölja det väldigt väl, och det är heller inget jag gör med flit, för att jag inte ska bli "avslöjad". Jag är väl snarare väldigt duktig på att koppla bort och dra skämt mellan mina små ångestattacker, huruvida det är något bra eller dåligt tror jag inte det finns något svar på. Alla hanterar vi situationer olika. Jag kan må som en påse skit men fortfarande dra ett fånigt skämt, det betyder inte att jag är frisk. Just det vill jag gärna belysa lite extra. Bara för att en deprimerad person skrattar, umgås och i det yttre ser ut att må bra - betyder det inte att personen mår bra, inte har en depression eller lider av ångest. Det är fullt möjligt att maskera. Jag är proffs på att maskera själv, men jag vet hur jag mår innerst inne. Vissa kanske tror att en ångestattack ser ut som en typisk filmscen när man bara bryter ihop och sliter av sig håret. Nja, mycket mer civiliserat än så för vissa. För mig. Vissa gånger har jag fått ångestattacker (oftast i samband med alkohol) som gjort mig helt inkapabel till att fokusera på något annat, jag har bara stått i ett hörn på klubben och försökt andas ordentligt. Just en gång som den gången fick pappa komma och hämta mig från landet och under tiden satt jag på gatan och försökte fokusera på mina tankar och min andning. Eller en gång i Oslo klockan kvart över två på morgonen när jag fick ursäkta mig och gå ifrån baren för att ringa och väcka mina föräldrar. Den gången kändes det som att det skulle vara lättare att bara låta mig själv tappa andan än att försöka mig på den klassiska "andas in, andas ut". Det gick inte att kommunicera med mig och jag insisterade på att jag skulle ta en taxi till flygplatsen och bara hoppa på första flyget till Arlanda. Så har mina ångestattacker också sett ut, men oftast går dem min omgivning förbi, vilket är ett sätt jag väljer att de ska se ut mestadels av gångerna. Ger jag ångesten för mycket uppmärksamhet kommer den bara utnyttja det. Det vore som att hälla bränsle på elden. Med det sagt så tycker jag inte att det finns något rätt eller fel sätt att hantera sin ångest på och ingen kan påstå att du mår bra för att du ser ut att må bra. Du mår som du mår, och ingen har makten att ifrågasätta det. Ditt välmående är ditt och ingen annans. En bra dag betyder inte ett bra liv. Jag vet att det citatet brukar användas i motsatt sammanhang, men jag tycker helt enkelt att det är viktigt att man tas seriöst, även om vissa dagar känns mindre tunga än andra. Man måste inte gå runt och se ut som att man sålt smöret och tappat pengarna för att vara en deprimerad person som faktiskt vill ha hjälp. Lika mycket energi som det kan ta att gå runt och låtsas vara glad hela tiden, kan det ta oerhört mycket energi att isolera sig och inte göra ett skit. Jag isolerar mig i nuläget, sover mer än halva dygnet, äter som en kråka och orkar inte ta mig ut. Det låter ju som att jag inte lyfter ett finger kan man tycka, men för mig känns det som att jag lyft hela jävla jordklotet femtioelva gånger bara av att gå på toa vissa dagar. Det tar extremt mycket energi att må dåligt, hela tiden.  Under de första veckorna av min hemkomst var jag ett vrak, första dagarna var ren och skär tortyr. Jag satt och tittade på TV när jag plötsligt kände tårar rinna ned för min kind. Under de senare veckorna av min hemkomst ville mamma och pappa att vi skulle testa gå ut och äta, jag tackade nej flera gånger tills jag en gång gav vika, då mamma redan hade gjort sig så fin som bara hon kan. Vi går ut och äter, på Altos. Under hela vistelsen kände jag ett ständigt obehag, jag kände mig obekväm. Sen kommer den där frågan "Men hur är det med dig gumman?" och där brister det varje gång. Den frågan kommer man inte förbi med torra kinder i en sådan situation. Så jag berättade som det var. "Jag sa ju att jag inte ville gå ut och äta, jag visste att det skulle bli såhär. Det är för mycket ansvar som krävs från mig att sitta och äta, invänta notan för att sedan sitta i bilen påväg hem. Jag kan inte bara knäppa med fingrarna och vara hemma. Därför ville jag inte komma hit." Detta svar satte ju igång tårkanalerna för båda mamma och pappa, vilket satte ytterligare fart på mina. Snacka om gråtfest. Väl hemma kastade jag mig i sängen och kom överens med mig själv att jag inte behövde kliva ut genom dörren på hela månaden, jag hade tjänat av mitt "straff". Jag var klar med omvärlden nu. Tack och hej för mig helt enkelt.  Välmående är A och O för att man ska kunna hitta på saker och njuta under tiden. Det är väldigt svårt att tvinga fram ett gott humör och det har jag därför slutat kräva av mig själv. När jag mår bra så ska jag ta alla umgängen med storm. Men tills vidare så kommer det se annorlunda ut, och det är fullständigt okej.