Hallå där. Nu var det ett tag sedan jag skrev mitt senaste inlägg, eller ens placerade mina tankar på något svart och vitt. Detta är till min stora förvåning av positiva anledningar, för även om jag inte riktigt har lyckats smälta det så har jag börjat må bättre de senaste två månaderna, främst den senaste. Vad detta beror på kan vara en kombination av lite allt möjligt. Kanske är det att jag kommit igång med träningen? Att jag avslutat det kapitel som var Oslo? Att jag är nära min familj? Eller så ligger det något i att jag bytte antidepressiva tabletter och även började ta järntabletter på grund av mina låga blodnivåer. Det som allt har gemensamt är att det har skett en förändring, och det kanske var en förändring av precis den sorten som var behövlig för mig även fast jag aldrig kunde se det själv. I sitt allra mörkaste tillstånd är det nästintill omöjligt att tänka klart eller se klart. Man upplever bara det som är nuet, och när det som är ens nu är en mardröm så ser man inte så mycket poäng i att vara "realistisk" och "se ljuset i slutet av tunneln", det blir ohanterligt att se en större bild och det blir svårt att försöka ta sunda beslut för sin hälsa och tillvaro, nästan så att man hamnar i ett ont tankesätt där man inte tycker att man förtjänar att må bättre. Ibland är det den lätta utvägen samtidigt som man egentligen vill må bra. För första gången på ett halvår vill jag börja jobba eller plugga, jag vill och känner att jag skulle nog kunna klara av att ha rutiner i min vardag. Den känslan hade jag glömt hur den kändes. I Oslo gick jag ned från heltid till deltid då jag fick låsa in mig toaletten och gråta. När deltid inte fick mig att må bättre så vände jag mig till burken med tabletter. För många gånger har jag tagit det beslutet. Ibland har det gått så illa att allt svartnat för mig, jag kan inte komma ihåg varför jag valde att svälja 75 tabletter, jag kan inte komma ihåg att jag ramlade ihop på köksgolvet, att pappa hittade mig nästintill livlös morgonen därpå, att jag blev kopplad till en respirator. Det jag kommer ihåg var när jag vaknade och inte visste vart jag befann mig, att jag såg myror på golvet som inte var där, att jag var hundra procent säker på att sjuksköterskorna ville döda mig och att all min empatiförmåga var som bortblåst när mamma tittade på mig med gråten i halsen och tårar i ögonen, i hopp om en förklaring till varför jag hade tagit detta beslut. Men det enda jag kunde få ur mig var "kan du sluta glo på mig?". Än idag bryter jag ihop när jag tänker på den scenen. Eller den dagen då jag hade vart hos frisören och sedan kom hem och tog sömntabletter för att sedan blir hittad i slutet av trappen där jag hade ramlat ned.  Alla dessa gånger har gjort mig så illa inifrån att jag inte vetat hur jag ska hantera det, jag har inte heller förstått hur det har påverkat mig och skadat mig. Jag har haft så ont men alltid haft så svårt att veta vart det kommer ifrån, vad det grundar sig i. Det har jag fortfarande inte svaret på. Jag är bara glad att jag har börjat se ljuset i slutet av tunneln nu, att jag klarar av att träffa min vänner eller gå ut och dricka utan att behöva låsa in mig på toaletten. Alkohol kallar ofta på de starka känslorna man går och bär på, men att veta att trots alkoholen kallar på något nu för tiden, så är det inte ångesten som svarar.