Hej. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag känner mig överväldigad av känslor av alla olika slag till den punkten att det blir alldeles för ohanterligt att hålla dem för mig själv. Huruvida det är logiskt eller inte vet jag inte, men det är det enda som ger mig tröst och ett litet lugn, att få dela med mig och skriva ut mina känslor, i hopp om att de ska stanna på det svart-vita och lämna min kropp.  Ibland känns min ångest så närvarande att allt blir overkligt, jag slutar tro på att livet kan gå vidare. Jag tappar bort allt hopp om att det jag känner nu kommer jag inte känna för alltid. Men hur ska jag tänka rimligt när det som pågår i mitt huvud är allt annat än rimligt. Hur ska jag se hoppet i en bättre morgondag när flera dagar passerat utan förbättring och hur ska jag se glädjen i att leva ut mina dagar så gott jag kan, när det här inte känns som ett liv längre. Varje dag som passerar är samtidigt en inre vinst över en inre kamp. Det känns dock så fel att behöva vinna över mina inre demoner, det som är inne i mig borde ju vara på min sida, vi är väl ett team? Ändå känner jag mig som min egen största fiende. Jag försöker skämta bort mina besvär hela tiden, jag skrattar och gör narr över mig själv för att slippa ta itu med det jag bär på. I slutet av januari skaffade jag mig ett jobb för att jag kände mig redo, det kändes faktiskt okej att återgå till vardagliga rutiner. Jag var stolt över mig själv för att jag tog ett steg i rätt riktning trots mina motgångar vid tidigare arbetsplatser. Första veckorna gick bra, jag mådde bra av att inte bara ligga hemma och se hur himlen skiftade från ljus till mörk. Detta kom dock att förändras rätt snabbt, snabbare än jag hade hoppats på. Allt fler dagar på jobbet bestod av att gråta ut på toaletten och sjukanmälningar pga ångest. Först trodde jag att det bara var jag som var trött på morgonen och inte ville börja veckan, som vilken människa som helst. Men jag insåg att det jag kände var för intensivt för att bara kunna borstas av som måndagsångest. Jag grät på bussen och kände ständigt obehag. Det fanns inte på kartan att jag skulle kunna se förbi det jag kände och gå in till jobbet och låtsas som att jag inte precis hade gråtit en flod. Så småningom hade jag ett möte med mina chefer om att gå ned i deltid, allt för många gånger hade jag nämligen kommit hem från jobbet och känt mig tom men samtidigt ångestfylld. Sagt och gjort, jag gick ned i deltid, det tog inte mer än två-tre veckor innan jag återigen blev utmattad av jobbet, det kändes som att min kropp hade vart på högvarv hela dagen bara efter en halv jobbdag. Det var en kamp att upprätthålla ett gott humör samtidigt som jag skulle utföra min arbetsuppgift. Jag förstod att det inte skulle hålla så jag gick ned till 25%. Detta var förra veckan och nu sitter jag här med bekräftelse på att jag inte alls är redo för de vardagliga rutinerna. Jag kan inte låtsas som att allt är okej och försöka smälta in i mängden av folk som går till jobbet på morgonen för att sedan göra om det nästa dag.  Mina panikattacker sker allt oftare och det är som att något går sönder i mig varje gång. Mitt hjärta brister itu och aldrig trodde jag att det skulle vara jag själv som krossade det. Jag hade en helt annan bild över hur ett krossat hjärta ser ut och vem det är som krossar det. Jag försöker samtidigt göra saker, gå ut och träffa kompisar, dricka och ha kul, men jag har märkt att jag inte kan det heller. De senaste helgerna när jag vart ute har jag drabbats av panikattacker och fallit ihop på gatan själv, för att jag inte klarat att vara kring folk. Jag får så intensiv social ångest att jag måste gå iväg och sätta mig ned, låt det vara på marken om det är enda platsen tillgänglig. Jag kan inte stå på mina egna ben utan att vela vandra in i en vägg. Jag vill vägra tro att det kommer vara såhär varje gång jag dricker, men jag har blivit motbevisad allt för många gånger för att tro att det är en slump och att det kommer funka bättre nästa gång. Jag litar inte på kombinationen av alkohol och tappad livslust. Flera nätter har spenderats på intensiven pga min envisa vilja att också gå ut och ha kul. Men jag kan inte längre. Det gör för ont i hjärtat av sorg och ont lungorna av framtvingad andning.  Inte nog med att jag ständigt är på min egen dåliga sida, blir jag panikslagen så fort jag hamnar på någon annans. Jag vill vara alla till lags då det sista jag behöver är att någon annan tycker illa om mig när jag gör det konstant på egen hand. Jag går runt som på nålar kring vissa situationer i rädslan att göra någon missnöjd.  Jag försöker må bättre på alla sätt jag vet hur, och det krossar mig att det inte kommer ske över en natt.