Det sorgligaste av allt är att mitt liv är så himla värt att leva, jag har så mycket glädje runtomkring mig som skulle vara så fint att få ta del av om jag bara kunde. Det är frustrerande att veta hur mycket förutsättningar för ett lyckligt liv jag har men att jag inte alls vet hur det känns. Jag har ingen aning om hur det känns.  På senare tid har det vart mycket som cirkulerat kring mina tabletter och huruvida jag ska fortsätta med vissa utav dem och i så fall vilken dos jag ska ta. Det känns som ett experiment som aldrig tar slut. Snabbt går det inte heller, man måste vänta 1-2 veckor innan man bildar sin uppfattning om vad som funkar eller inte funkar för ens kropp. Allt går så långsamt och det känns som att jag missar att leva mina bästa år till fullo. Göra sånt som jag egentligen tycker är kul, inte bara ligga hemma i väntan på en bättre morgondag. Jag vill ha energi nog att skapa min egen bästa dag och inte hoppas på att ångesten inte ska bestämma mitt öde. Ena dagen har jag lite mer energi än den andra och då får jag falska förhoppningar om att nästa dag kanske också kommer att kännas bra, men lik förbannat så gör den ju aldrig det. Det är ett smärtsamt slag i ansiktet som sakta har lämnat sitt avtryck som en påminnelse om att ena dagen kommer aldrig bli bättre än den andra. Jag har blivit så himla negativ men jag har inte riktigt fått något annat att gå på, det är inte lätt att upprätthålla en positiv sinnesstämning när livet ständigt ger en anledningar att vara negativ. Att se glaset som halvtomt och inte tvärtom.  Jag önskar att jag kunde förklara hur allt kändes utan att allt låter som en röra. Det känns ju dock som en röra också så det kanske inte är mer än naturligt att det låter som en också. Jag kan inte vara bland för mycket folk utan att känna mig panikslagen. Jag kan inte längre gå på sociala sammanställningar såvida inte mina allra närmsta vänner är där, så de kan hålla om mig när det inte känns bra. Jag kan heller inte gå utan att min pojkvän är där för att hålla min hand och berätta att vi kan åka hem när jag vill. Jag kan inte ta tag i saker i vardagen utan att det känns som att jag ska skriva ett livsavgörande prov som jag inte pluggat till. Det är den där känslan i magen som sätter korkben för exakt allt. Jag går runt med en känsla av illamående och nervositet i kombination med varandra dagligen. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna titta känslan i vitögat och säga fuck you. Mamma säger alltid att en känsla inte är något som finns på riktigt, att det bara är en känsla. Så är det ju, men den känns så himla äkta att jag inte vågar göra något annat än vad den "säger" mig. Obehaget den omger mig med gör det omöjligt att göra allt från att duscha en dag till att vara med mina vänner den andra. Jag kan inte fokusera på någon eller någonting när ångesten är där. Den är alldeles för stark för att jag ska kunna säga "vänta en stund, jag är upptagen, I'll deal with you in a sec." Alla säger att träningen hjälper, det vet jag också om. Jag har skaffat medlemsskap på gymmet vid mig, då det är en alldeles för stor ansträngning att behöva ta mig till stan eller dylikt för att gymma. Dock så är det även en ansträngning att gymma i närheten av mig, jag vet inte hur jag ska samla kraft att ens byta om om dagarna, för att nu slänga på mig en tränings-outfit och traska till gymmet som att det inte pågår ett krig inom mig.  Det värsta är hur man jämför sig med alla andra, hur det känns som att alla andra lever sina bästa liv även fast de kanske inte gör det. Man kan ju inte anta att någon mår bra baserat på deras sociala medier, men det stoppar inte mig från att känna mig som världens minsta människa.  Min ångest håller på att slita mitt liv itu och det känns inte som att jag kan göra annat än att titta på