2019 - 06 - 06

Jag tycker alltid att det är lika svårt att börja dessa inlägg i och med att det mesta i mitt huvud är en endaste stor soppa, det blir lite utav en utmaning att försöka få ned mina tankar i text på ett någorlunda stilrent sätt när allt egentligen är så rörigt.  Sedan sist jag skrev har jag mer eller mindre gått igenom en känslomässig berg- och dalbana, mitt humör har varit extremt opålitligt till den grad att jag inte vågat göra något om dagarna såvida inte någon absolut TVINGAR mig. Det känns ju dock som en ganska rimlig reaktion att inte vela göra något när man 99% av tiden får ångest av i princip allt, då är det nog ganska naturligt att man håller sig borta från eventuella intryck som skulle kunna komma att påverka ens humör.  Begreppet ångest vet jag används ganska flyktigt av allmänheten, nästan till den grad att man inte längre blir tagen seriöst när man uttrycker sin ångest i olika situationer, för "den och den vet ju precis hur det känns". Jag förstår att alla någon gång i sitt liv upplevt ångest, det är nästan ofrånkomligt, men det är skillnad på att uppleva ångest över en händelse eller under en mindre tid och att känna ångest nästan konstant och oprovocerat i sin vardag. Ångest har av självklara anledningar blivit väldigt allvarligt för mig och om hör jag någon använda sig av det ordet i en mening kommer jag att stanna till och vilja hjälpa till, fastän personen inte bett om någon hjälp. Ångest är ju kopplat till något fruktansvärt för mig så om någon använder sig av det ordet så tror ju jag att något fruktansvärt även har hänt inuti ovannämnd person, men oftast handlar det ju inte om något så allvarligt som jag trodde. Just det har lärt mig att vara lite extra försiktig med hur jag uttrycker mig och vad jag använder för benämningar kring folk jag inte känner. Det är dock inte lätt att tänka sig för hela tiden, allas våra munnar är klumpiga emellanåt. Jag vill dock inte underminera någons ångest och påstå att den inte är verklig, men det är absolut viktigt att kunna se skillnaden och att inte vara så snabb med att säga "jag vet hur det känns". Det viktigaste för mig med min ångest är inte att bli jämförd, det viktigaste för mig med min ångest är att den ska gå BORT, även fast jag egentligen vet att det inte finns någon quick fix.  Jag är väl medveten om att jag inte är ensam i min ångest och jag uppskattar alltid stöd, bara att det är viktigt för mig att min ångest inte borstas bort som något alla andra också har, för det jag känner varje dag vet jag inte är "normalt" eller något som alla har upplevt, vilket är jättebra men också även viktigt att notera, att alla faktiskt inte vet hur det känns. Jag vill inte låta som att det bara är jag som lider av ångest och att det är omöjligt för någon annan att fatta hur det känns. Jag menar snarare att alla inte kan relatera till alla och att det betyder mycket för mig att folk i min omgivning förstår att x persons ångest och min ångest inte går att jämföra (förutsatt att x har ångest bara ibland likt den genomsnittliga människan). Jag är dock övertygad om att det finns folk som mår tusen gånger värre än mig så jag tänker inte skriva som att jag är herran på täppan av ångest, men jag tycker det är viktigt att uppmärksamma den enstaka individen enligt just den personens förutsättningar. Det är omöjligt att behandla varje person med ångest på samma sätt, vi alla behöver olika saker för att må bättre och det är inte alltid så lätt att hitta vad just ens eget botemedel är, om det ens finns något. Dessutom utspelar sig varje persons ångest på olika sätt, vad som ger mig ångest är någon annans räddning från sin. Jag till exempel kan undvika att umgås med vänner för att jag får ångest i sociala sammanhang, medan någon annan ständigt måste ha folk runtomkring sig för att inte gå sönder i sin ensamhet. Min ångest, och alla andras i grund och botten, handlar om rädsla. Jag är rädd för vad som komma skall, jag är ständigt orolig och vandrandes på nålar över vad som ska hända om jag gör si eller så. I och med detta har det blivit svårt för mig att hitta på saker, för att jag ständigt är rädd för hur det ska få mig att må, istället för att bara vara i nuet. Om jag sitter på en uteservering och dricker vin med mina vänner till exempel, då tänker jag hela tiden på hur lång tid det är kvar tills alla ska skiljas åt och vad som ska hända sen. Jag kan liksom inte sitta och njuta av stunden så länge den varar, utan min hjärna är på högvarv inför vad nästkommande grej att ha ångest över kommer vara och då bygger jag upp olika scenarion i mitt huvud som skulle kunna ge mig ångest. Jag sätter kort sagt krokben för mig själv, jag hindrar mig själv från att ha roligt, ingen annan. Min ångest är det egentligen ingen annan som styr över än jag själv, det är jag som är "the master mind" över min ångest. Bara det kan ju låta så himla enkelt egentligen, då är det ju bara att sluta tänka som jag gör, för tänk om det låg i någon annans händer, då vore man ju fullständigt maktlös, men det är ju så det känns, det känns inte som att det är jag som ger mig själv ångest, det känns 100% som att det är någon annan som sitter och styr och ställer. Jag kan komma på mig själv att prata med min ångest, having full on conversations om hur den bör låta mig vara. På nåt sätt hjälper det mig att distansera mig från min ångest och erkänna att jag inte ÄR min ångest, även fast den känns som en så himla stor del av mig at this point. Det är en ständig fight att lära sig olika tips och tricks för vad som kan hjälpa i stunden. Jag försöker ta en dag, ibland en minut, i taget för att ta mig igenom vissa dagar, och det får man. Så länge man inte glömmer att leva och göra saker i lagom dos trots ens ångest så kommer man nog bli okej. Den riktiga utmaningen är att inte tappa sig själv och den man egentligen är under alla miljontals känslor, för den personen finns ju där någonstans. Jag vet att mitt bästa jag finns undangömd någonstans där inne, bara att jag har lite svårt att hitta henne och låta henne briljera just nu. I min ångesthjärna är det väldigt svårt att komma igång med saker, vi alla behöver hjärngympa av något slag, något som aktiverar oss och stimulerar oss positivt, det är min uppgift att hitta just det, jag kan inte vänta på bättre tider, även fast jag ibland kommer på mig själv att göra det, som att jag bara hoppas innerligt att när jag vaknar nästa morgon så ska allt kännas lite lättare, men till min stora men också förväntade besvikelse så blir det ju nästan aldrig så. Det är jag själv som sätter ribban för hur nästa dag ska se ut, inte någon ”higher power”. Ju fortare jag inte bara inser det, utan också aktivt utövar det i praktiken, så kommer jag bli mer bekväm i mitt eget skinn och det i sin tur kan nog leda till en mindre ångestfylld dag. För mig just nu är det viktigt att jag sätter upp små delmål för mig själv, på så sätt ger jag mig själv motivation att fortsätta när jag klarat av den där lilla grejen, då känner jag att jag lyckats med det mål jag satt upp för mig själv. Jag kan liksom inte börja med att mitt mål ska vara att inom detta år ha börjat på ett universitet, utan jag behöver små mål i min vardag som också är rimliga för mig att uppnå. Därför har jag sagt till mig själv att jag varje dag ska ta en springtur, kort eller lång spelar ingen roll, så länge det bara bli en del av min vardagliga rutin, så jag har något som är ”min grej”, något jag på sätt och vis kan identifiera mig med. Efter en vecka lägger jag till något på listan över rutiner i min vardag. Baby steps helt enkelt. Bortsätt från mig så vill jag också uppmärksamma människorna i en ångestfylld persons omgivning, det kan inte vara lätt att hantera någon som inte vet hur den ska hantera sig själv. En person som mår dåligt kommer högst sannolikt att dra ned humöret på sina närstående, av naturliga anledningar, inte onda sådana. Bryr man sig om någon så kommer man påverkas av denna någons humör. Det är aldrig avsikten att med min ångest få någon annan att känna sig maktlös och ledsen, men tyvärr så blir det lätt så och det är något man får lära sig hur man ska balansera och hur mycket man ska tillåta sin ångest att påverka någon annan. Det sista jag vill är att smitta någon annan med min ångest, det hade jag inte ens önskat min värsta fiende.