2019-09-20

Dags för ett inlägg känner jag. Det var ett par månader sen sist, det brukar kännas bäst att skriva efter att det gått en liten stund, så händelserikt är inte mitt liv att det behöver skrivas något varje vecka direkt. Min ångest har blivit bättre vill jag glatt meddela, jag tror det har att göra med den nya medicinen jag fick i somras, medicinen är till för att stabilisera mitt humör och min ångest, så att jag på så sätt slipper uppleva toppar och dalar och inre obehag. Jag tycker att det har funkat hittills. Men det tar dock inte bort det faktum att jag som person är väldigt skör, minsta lilla motgång känns som en storm och det tar tid för mig att återhämta mig. Jag är väldigt känslig för intryck och tar allt väldigt personligt. Mina känslor går från 0-100 ibland och så fort jag dricker alkohol blir jag extremt impulsiv, det finns absolut inga spärrar och detta har ju tidigare resulterat i att jag tryckt i mig tabletter och vaknat upp på sjukhuset, helt ovetandes om vad som föregick i mitt huvud. Jag får oftast black out's när jag dricker nuförtiden, jag tror det kan ha att göra med mina tabletter så jag har valt att avstå från alkohol på ett tag. Alla upplever väl bakisångest till en viss grad, men eftersom min ångest redan är där till vardags så blir den massiv dagen efter jag har druckit. Sist jag drack låg jag i sängen dagen efter och skakade okontrollerat för att jag ville känna nåt annat än ångesten, jag kunde inte sluta skaka och sprattla på kroppen, så fort jag slutade kändes allt så starkt. Jag låg nog sådär i en timme. Jag har inte råd att utsätta mig själv för det.  Det är så jobbigt att se hur alla i min omgivning är ute och har kul medan jag känner mig som en fånge i min egen lägenhet ibland, som att jag är på rehab, men jag måste gå igenom den här perioden just nu, jag fixar inte att råka ut för något som eventuellt skulle kunna få mig att må dåligt, så jag stannar hellre hemma där inget kan komma åt mig. Snart ska jag dock genomgång en neuropsykiatrisk utredning i Stockholm på min läkare och psykologs rekommendation för att se om det ligger något bakom mina symptom. Jag blir bara så ledsen när jag tänker på allt. Det var inte såhär jag trodde att mitt liv skulle se ut idag eller någonsin, inte såhär tidigt. Jag vill ju leva, njuta och kunna göra saker precis som alla andra verkar göra. Jag känner mig ensam och misslyckad, som att jag borde ha åstadkommit något annat vid det här laget. Jag vill bara känna mig normal. Jag vill kunna vakna på morgonen och se fram emot en ny dag. Hitta på saker med mina vänner utan att känna ångest över ja, vad? Det är bara ångest. Jag vill kunna göra utflykter och roadtrips utan att känna att jag får panik över att vara för långt hemifrån. Jag vill inte vara orolig hela, hela tiden över vad som väntar men lik förbannat så är jag det hela tiden, jag tänker alltid tio steg fram istället för att bara njuta av stunden. Jag kan inte njuta, det enda jag kan njuta av just nu är att vara hemma, för det är det enda jag vet med säkerhet hur det kommer kännas.Men mitt i denna storm så pluggar jag åtminstone matte och sociologi, jag står inte helt stilla. Jag ska också börja träna och gå på yoga, vad gör man inte för att försöka må bättre? Men som alltid tar det lite längre tid för mig att komma igång, men jag är påväg