Ett öppet brev kan man säga..

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägget, jag har velat ta upp det ganska länge. Då snackar vi år nu alltså, jag tror jag fick modet ifrån Alice och Biancas senaste poddavsnitt  där de snackar om just detta. Jag kände att det var dags för mig att låta er få reda på detta nu. Det är inte många som vet om det och ni som vet om det vet inte ens hälften. Eller det kan vara så att ni som vet om det tror att jag är frisk från det till och med. Och så vill jag bara säga att jag uppmuntrar ingen till detta, detta är en hemsk sjukdom som egentligen sitter i psyket.  Okej nu ska jag sluta att prata runt det, det handlar iallafall om min bulimi. Yes, ni läste rätt ni som inte visste om detta. Jag är inte så öppen med det eftersom jag skäms något så otroligt över det. Jag skäms inte att jag har det utan jag skäms för att jag inte är av med den än efter alla dessa år. Jag har haft bulimi sen jag var ca 13-14 år alltså i över 10 år. Jag tycker själv att jag nu på de senaste åren att jag har haft mer kontroll över den. Men vi kan börja ifrån början.  Det började alltså när jag var 13-14 år gammal jag tränade innebandy 2 gånger i veckan plus match en gång i veckan. Jag drillade 2 gånger i veckan, men jag tyckte att jag var tvungen att bli bättre så jag tränade själv 3-5 gånger i veckan. Så alltså 8-10 pass i veckan tränade jag och jag ville göra det, det var absolut ingen som tvingade mig. Jag började att se positiva förändringar i spegeln men när jag en dag ställde mig på vågen så såg jag något som min 13-14 åriga hjärna inte hade räknat med. Jag hade gått upp från 44 kg till 55 kg, det jag inte tänkte på då var att muskler väger mer än fett.  Jag la mig själv i hård träning (ännu mer), jag skippade måltider, när jag väl åt så åt jag väldigt väldigt lite. Jag hatade att känna mig mätt, det var den värsta känslan jag visste. Såklart så rasade jag i vikt, jag ställde mig på vågen igen och jag var nere på 45 kg. Jag kände mig nöjd ändå. Veckorna gick och jag fortsatte som vanligt, mina föräldrar försökte tvinga i mig mat men jag vägrade. Jag ville bara dra till träningen eller sa att jag skulle äta sen (som jag aldrig gjorde). Efter ett tag så började jag bli mer rund i ansiktet och magen, det var här jag fick panik! Jag visste inte hur det hade gått till eftersom jag inte hade gjort något som skulle kunna göra så jag skulle gå upp i vikt. Det jag inte visste då var att kroppen svullnar upp när den är undernärd.  I det här laget så var jag 15 år (känslig ålder) jag hade inte fått min mens än, jag hade inte fått några kurvor som alla andra i min klass hade. Det ända jag blev (tyckte jag) var att bli tjock och gå upp i vikt. Så vad gjorde 15 åriga Emma då? Jag började äta ännu mindre och det jag fick i mig spydde jag sedan upp. Jag kunde även tugga maten för att sedan spotta ut de. Jag hatade fortfarande här känslan av att vara mätt.  När jag hade hållit på med detta ett tag så märkte min mamma att det var något fel. Jag blev smalare och smalare, jag orkade mindre, blev mer tjurig och så vidare. Då började hon med att sitta kvar med mig vid matbordet tills jag hade ätit upp min mat. Men det hjälpte ju inte för jag gick och spydde upp det sen.  Men det kunde också hända att jag hetts åt, jag bara tryckte i mig mat. Speciellt fet mat så som skräpmat etc, då trodde mina föräldrar och mina vänner att denna kommentaren hjälpte ”Åh vad kul att se att du äter” eller ”Oj vad hungrig du var idag”. Jag förstår de och jag förstår varför de sa det, men det hjälpte inte mig alls. När jag hörde de kommentarerna så kände jag skuld. Jag hade gjort något dåligt. Så jag satt kvar vid bordet och tänkte på den första bästa ursäkten för att lämna bordet. Jag gick till toaletten och spydde sen gick jag och tränade ett riktigt hårt pass.  Så här på gick det i flera år, jag stötte ifrån människor som ville hjälpa mig. Jag blev arg och till och med aggressiv vissa gånger.  Detta jag kommer att berätta nu har jag inte sagt till många, så jag säger detta i hopp mot att få någon med samma sjukdom att öppna upp sina ögon. Jag led av magsmärtor i några år men ingen läkare förstod vad det kunde vara. De gjorde tester efter tester utan något resultat. Tills det blev akut! Det var en helt vanlig dag på mitt dåvarande jobb, jag satt vid en maskin och kände hur magsmärtorna började att komma. Jag var van vid de vid det här laget så jag försökte härda ut som jag brukade göra. Men denna gången var det en helt ny smärta. Jag stannade maskinen och gick på toaletten, jag hade så ont så jag kunde inte ens spy. Jag la mig i fosterställning på toalettgolvet och vaggade fram och tillbaka. Jag grät för det gjorde så ont. Efter att ha legat där i cirka 30 minuter så kände jag att jag var tvungen att le mig igenom smärtan och fortsätta jobba. Då var det 2 timmar kvar av arbetsdagen. Det blev precis rast när jag kom ut från toaletten, jag går ut och tänder en cigarrett som ingeting hade hänt. Jag fortsatte jobba så gott jag kunde, som tur var hade jag flyttat hem till mina föräldrar igen. Jag kom hem och gick och la mig direkt. Jag vaknade runt 22 tiden eftersom jag kände att jag var tvungen att spy. Mamma hörde detta och kom med alvedon, vatten, en hink och så vidare. Jag skojar inte när jag säger att jag sov i 3 dagar. Det ända jag gjorde var att vakna för att spy. Jag var helt borta. Den 4,e dagen tvingade mamma mig att ringa till sjukhuset. Med den lilla orken jag hade försökte jag förklara läget. De bad mig komma in med en gång. Jag och mamma åkte dit, de tog prover och skickade oss till akuten. När de väl tog in mig tog de ultraljud och mer prover. Mamma fick åka hem själv den kvällen, jag blev inlagd och skulle akutopereras tidigt dagen där på.  Vad var det som hade hänt då? Min gallblåsa hade sagt ifrån, den hade slutat att fungera. Vad gör då en gallblåsa? Ja, det undrade jag med. Så som jag fick förklarat var att den är som en reserv till kroppen. Så om kroppen inte får tillräckligt med fett så ”pumpar” gallblåsan ut det till kroppen. Och då blir kroppen nöjd. Men eftersom min kropp inte fick i sig så mycket fett så tog kroppen upp det direkt när den väl fick det. Då blev det inget som kunde gå till reserven. Som sagt det var så här jag fick det berättat utav min doktor då.  Det första doktorn frågade mig efter operationen var ”har du någon ätstörning?” ”Ja, bulimi” svarade jag då. ”Jag förstod nästan det för detta är inte så vanligt bland unga”. Där förstod jag att jag hade gått för långt. Att en operation skulle få mig att öppna mina ögon är helt sjukt. Men eftersom jag sa tidigare att det inte är så många som vet om anledningen till denna operationen. Vad sa jag då att det var för anledning? Jag sa att jag hade dåliga matvanor. Jag var inte redo att berätta hela sanningen.  Jag kan säga att jag har bättre relation till mat idag, vissa dagar är det bättre och vissa dagar är det sämre. Jag kan till exempel fortfarande planera mina måltider utifrån vart jag kan spy, eller hur mycket jag får äta för att inte känna någon mättnad. Det är extra jobbigt när jag ska gå ut och festa med mina vänner. Då måste man äta en stadig måltid för att inte må illa. Och där har jag en sån jävla ångest, just det där måstet. Ibland så kan jag strunta i att äta för att slippa tänka på min ångest. Jag vet att det inte är friskt, jag vet att jag är sjuk och lider av det fortfarande. Men jag försöker mitt bästa.  Jag är inte frisk från detta än trotts mitt långa ärr på magen, som ändå konstant påminner mig om detta. Jag försöker så gott jag kan att behålla maten, jag försöker att inte straffa mig själv. Och framför allt jag väger mig inte längre. Om jag gör det så är jag rädd för att falla tillbaka igen och det kan jag bara inte riskera. Men om jag får säga det själv så har jag kommit en bra bit på vägen. Jag har slutat pusha undan människor i min omgivning som vill hjälpa mig. Jag försöker att inte räkna kalorier, jag försöker att inte bestraffa mig själv. Men det tar tid att bli frisk från sånt här. Ett litet framsteg är ett väldigt stort framsteg.  Detta tog väldigt lång tid för mig att skriva, jag tog många pauser eftersom att det är så känsligt ämne för mig. Och jag vet om att det finns folk där ute som kommer att döma mig. Kanske till och med sluta ha kontakt med mig på grund utav detta. Men detta är sanningen om mig och vill ni gå efter ha läst detta så håller jag mer än gärna upp dörren för er.  Nu har jag tagit för mycket tid från er så jag vill bara säga ta hand om varandra, stötta varandra. Och bli frisk om du är i samma ”sits” eller dylikt.