Var är jag på väg?

Det känns som att jag inte är alls långt borta från att allt bara ska säga stopp. Kan man bara stanna upp vardagen för att få en liten andningspaus? Hade det gått så hade jag tacksamt tagit emot den. Allt jag gör är att klaga, tjata på om hur jobbigt allt känns. Det är verkligen så jag känner men det är varken någon som orkar höra det eller jag som orkar känna så. Jag känner att jag har tagit ett steg i rätt riktning, jag gör detta för att jag ska hålla. Jag måste komma ihåg det och tänka på mig själv. Jag vet inte hur många gånger jag satt mig ner idag och bara låtit mig att inte tänka på något, för jag inte orkat tänka på något. Jag har räknat om allt minst tre gånger idag, jag är trött på mig själv men jag är framför allt rädd. Detta är inte jag.Idag har jag jobbat som vikarie på en engelsktalande förskola och sedan stängt och inventerat på Subway. Imorgon ska jag tillbaka till förskolan :)Sedan flyr jag till Malmö så fort jag kan, något jag tar efter de som redan varit där jag inte vill hamna. Vi ska ta truckkort men jag ser det framför allt som en minisemester. Tänkte försöka stanna så länge jag kan, för min skull, jag behöver det. Jag kan inte längre sova, jag kan inte slappna av..