Låt det komma det som ska komma, låt det bli som allt ska bli

Hösten närmar sig med stormsteg, vilket betyder att jag snart ska återvända till Helsingfors. Det är med väldigt, väldigt blandade känslor. Jag vill inte ha distansförhållande. Jag vill inte bo i en stad där jag inte riktigt känner mig hemma. Jag vill helst bo i en lägenhet jag skulle kunna göra till min egen. Samtidigt vill jag studera det jag studerar och bli klar så snabbt som möjligt. Det känns även surt att sommaren gått så snabbt, att jag inte hunnit göra allt jag velat göra. Det dåliga vädret har satt lite käppar i hjulen när det gäller att fånga dagar. Största delen av tiden har jag jobbat eller tränat. I och för sig är jag helt okej med det eftersom det aldrig varit så roligt att spela fotboll som denna sommar. Jag har spelat fotboll utan större avbrott i 16 år så en paus på lite mera än 8 månader gjorde susen. Att jag dessutom förbättrade min tid på halvmarathon med 20 minuter trots dålig dagsform och ont i magen (överdosera inte med kolsyra :-D) var ju inte heller direkt tråkigt. Ändå vill inte klumpen i magen riktigt försvinna. Jag vet att ett år av saknad väntar bakom knuten. Det är inte en dans på rosor varje dag när man vet att man får träffa den bästa personen i hela världen bara ungefär varannan helg. Inte heller är det så himla roligt att ha massor med fina vänner i en stad och bo i en annan. För att se det positiva så vet jag att det finns människor som har varken pojkvän eller vänner oavsett vilken stad de än befinner sig i. På så sätt är jag ju väldigt lyckligt lottad även om jag vissa dagar bara vill lägga mig på golvet och storböla som en 5-åring. Dock vet jag att det går riktigt bra de allra flesta dagar, det är bara nu när jag precis vant mig vid att bo här som det känns jobbigt att plötsligt flytta tillbaka. MEN! Sommaren är inte över än. Några veckor har jag kvar och de veckorna ska jag ta vara på.