HJÄRTAN I TU.

Hjärtesorg. Hjärtan som skurits med rostiga gamla knivar så blodet bara sakta men säkert bara sipprar ut. Kvar blir knappt något. Kanske ett litet hopp, men ett hopp om ett nytt försök. Så många vänner jag har som drabbats av den där hjärtesorgssjukdommen. Kanske den svåraste att bota. Den som man inte kan få recept på och kan hämta ut på apoteket. Den där sorgen som dem tror aldrig kommer ta slut, så många oändliga frågor om man gjorde rätt eller vad som gick fel. Det finns nästan inga ord som kan hjälpa ibland, ingen kram som är varm nog utan bara en önskan av att bara på något sätt få det att gå över. Eller att man på något sätt kan sluta tänka på det. Även om orden ibland kanske inte hjälper, så hjälper dem nog i den långa vägen fram. För det finns faktiskt ett slut. Ne. Inte ett slut, utan slut men också en början på något nytt. Det känns som jag ger mig ut på lite djupt vatten genom att skriva det här, men det finns några saker jag tror man måste förstå. Först så kan man tillåta sig själv vara ledsen, att vara i den känslan och sedan bestämma sig för att acceptera att det är slut. Man ska försöka vara i den känslan utan att uppehålla sig med andra saker. Man kan komma ihåg att man inte bara är menat för en person, att man kan bli älskad igen. Man måste förstå sitt eget värde, att det är viktigast. Men visst vore det skönt med en manual, "så här gör man för att hjärtat ska bli helt igen". Även om inte jag har någon nytta av den manualen så hade jag läst den för mina vänners skull så att jag kunde ha hjälpt dem. För ibland känns det som orden bara inte räcker till. Och som alltid så är nog det viktigast att vara där.  Min närvaro kan vara viktigare än ord.