9 av 11

Bild t.hö: omklädningsrummet på barnkliniken Bild t.vä: omklädningsrummet i källaren på psyk I skrivande stund läser jag termin 9 som innehåller pediatrik (barn), psykiatri samt obstetrik (förlossning) och gynekologi. 6 veckor på pediatriken är klara! Förstå mig rätt, barn är jättesöta (ibland) men varken de eller föräldrar (särskilt i kombination) är min cup of tea. Mitt tålamod tar slut efter 10 sekunder med ett skrikande barn som inte låter mig kolla de i öronen! Och helt ärligt föredrar jag patienter som kan svara sakligt på mina frågor. Jag hade kunnat överväga barnläkare om jag endast hade patienter som var under 4 månader. Men varför det? Jo, för då har de inte lärt sig att vara rädda för främlingar än, alltså kommer de (förhoppningsvis) bli mindre rädda av min blotta uppenbarelse. Sen har vi psyk, placeringen jag har dömt ut ända sedan T1 (termin 1), men mot alla odds tog den mig med storm. Det började med en läkare på psykosmottagningen som sa något i stil med ”Jag är så trött på att alla ser psykiatri som någon typ av B-specialitet”. Jag erkänner, jag skämdes ganska mycket för det var exakt så jag hade tänkt på psyk. Samma läkare kom till mottagningen i långklänning och stilettklackar, med pondus och bemötande jag aldrig skådat förr och vilken kompetens hen besatt! Sagt och gjort fick jag en ny inspirationskälla och ett nytt perspektiv och såg fram emot dagarna jag skulle få vara på sjukhuset. Sen att ALL personal varit oerhört trevlig är självklart ett plus i kanten. Dock blir det inte heller psykiater av mig, jag hade blivit tvungen att driva ett eget vandrarhem då för att få plats med alla de jag bara vill krama om och säga ”det kommer bli bra”. Dessutom är min plan inte riktigt att bränna ut mig vid 26 års ålder, så, vidare till nästa placering! Obstetrik (förlossning) och gynekologi. En specialitet jag aldrig riktig tänkt på tidigare, den har glömts bort i snacket kring andra häftigare (eller tråkigare) alternativ. Men jag är så taggad, dels på bebisar, dels på kirurgidelen och dels på att få vara med i ögonblicket när en mamma får hålla sitt barn för första gången. Men vi kör så det ryker, häng med!