Första förlossningen

Jag var på väg upp till förlossningsavdelningen för pass #2. Första passet bjöd på varken vaginala förlossningar eller kejsarsnitt, så gissa om jag var taggad på att se bebisar komma till världen! Antalet inlagda patienter var få och troligen inga läkaren skulle engagera sig i. MEN, där var en patient som var fullt öppen, bebis hade trängt ner i bäckenet och patienten hade krystkänslor. 5 minuter efter jag satt min fot på avdelningen blev jag inkastad på min första förlossning (som åskådare, givetvis).  Jag kom in på rummet, placerade mig i ett strategiskt valt hörn för att få bästa möjlig utsikt men ändå kunna hålla mig ur vägen för barnmorskan och undersköterskan. Jag började ståendes, men i takt med att värkarna blev mer intensiva och krystningarna längre kom jag på mig själv att hålla andan samtidigt som patienten. Tendensen till att svimma gjorde sig påmind, ni vet när man börjar bli omväxlande varm och kall samt att det flimrar framför ögonen. Jag fick en pall och kom ihåg att föremål som ska igenom trånga passager har framkallat samma känsla förr, så det var inte så konstigt trots allt. Tack och lov gick det över.  Allt som allt tog det 1,5 timme från min entré tills att både bebis och moderkaka var ute. Jag fattar verkligen att moderkakan kallas för livets träd, hur sjukt är det inte att den klumpen skapar liv???? Bebis kom upp på mammas bröst, gnydde och var det mest bedårande jag någonsin skådat. Patienten grät, partnern grät, jag grät.  Sen kom efterkontrollen och det började skvalpa stora koagler i rasande hastighet, då kom svimningskänslan tillbaka igen. Men då kände jag att jag hade gjort mitt, avlägsnade mig från rummet, upprymd och lycklig över att se en familj på 2 bli till 3.