14 kilometer senare

Jag sitter på en bänk i Highbury Fields. Höfterna värker efter min springtur. Jag ler för jag klarade av att springa milen och längre ändå. Kvällssolen får mitt hår att skimra. Höstkylan börjar smyga sig på och gåshud täcker mina ben. Snart kommer jag behöva plocka fram min gigantiska halsduk. Jag längtar nästan.  Mitt värdbarn gav mig en kram och en puss på kinden när jag lämnade av henne vid kyrkan. Jag har levt med familjen i två veckor och det faller sig redan naturligt. Jag gjorde ett bra val av familj.  Huvudet dunkar. Jag kommer behöva gå och lägga mig tidigt ikväll. Men först vill jag skriva och läsa på en bänk i en park. Sedan vandra hemåt för att kolla klart på en film med sonen och äta en andra middag för att vi inte blev mätta på de första ank-pannkakorna.  Imorgon ska jag försöka mig på att träna även om jag för tillfället tvivlar på om jag överhuvudtaget kommer kunna gå. Jag ska även fylla huset med kladdkakedoft och skriva gensvar till mina kurskamrater. Skriva humoristiskt ska jag försöka mig på också. Godnatt alla fina.