den stora flykten

Iväg från storstadens oväsen. Ska vi kika på resten av lördagen i Brighton medan jag sitter på tåget påväg till nästa äventyr? Det tycker jag.  Förra gången slutade vi någonstans ute på piren. Där gick vi runt en bra stund och spanade ut över människorna på den vidsträckta stranden. Ett riktigt semesterparadis. (Tips: yssna på Breezin' av George Benson medan ni läser det här inlägget.) Efter ett tag tröttnade vi och Sara och Louise köpte lunch. Se så glad en kan bli över fish n chips.  Vi satte oss på stranden och jag och Matilda packade upp våra matlådor.  Där satt vi och spanade ut över resten av Brightons besökare.  Och lade oss ner och lapade sol en stund.  Matilda var söt... ...och jag kände med fingrarna på havet. Det var absolut iskallt.  När vi tröttnade på att dränka ansiktena i D-vitamin gick vi in mot stan. Och Royal Pavillion. Den orientaliska stilen kändes malplacerad i den engelska kuststaden.  Men fint vare.  Hur perfekt är inte det där trädet? Där inunder vill jag ha picknick en riktigt varm sommardag. I området North Lanes suktade vi efter glass och Matilda browsade som alltid second hand-affärer.  Vi hittade en oerhört instagramvänlig vägg (och gamla filmer).  När vi inte längre stod ut med hettan gick vi mot stranden igen och köpte glass.  Och Cola såklart. Ingen dag är väl fulländad utan Cola, eller hur Matilda? Det här måste vara Brighton i en bild. Eller ja, det är det ju, men ni fattar. En liten (läs: oerhört stor!!) side note förövrigt; på den stranden hängde Darren Criss (aka Blaine i Glee, min all time favourite serie) en meter ifrån oss och såg glassig ut i solbrillor och färgglad skjorta. Jag var inte lugn.  Efter en tupplur med stenar som grävde in i ryggen letade vi mat. Och fann en dinosaurie? Oklart.  Mmmmm såhär gott åt vi.  Med utsikt över havet. Inte illa! På den uteserveringen satt vi tills himlen mörknade och vi insåg att vi ville hinna med tåget som gick om en halvtimma. I all hets såg jag att piren lyst upp och jag sprang över vägen mot röd gubbe för att få en riktigt drömsk bild. Det gick ju sådär kan ni se. Det var visst något i vägen. Sedan sprang vi uppför en backe i en kvart. På tåget gick vi igenom dagen och skrattade så vi grät och fick andnöd åt den icke-användbara men däremot anmälbara alpenbaren. Nej, jag vet. Ingen förstod vad det roliga var då heller, allra minst Matilda. Slut på världsfin utflyktsdag.